Team America: World Police (2004)

Regi:
Trey Parker
Matt Stone

Manus:
Trey Parker
Matt Stone
Pam Brady

Trey Parker och Matt Stone är mest kända för sin animerade serie South Park. Det typiska för South Park är att, förutom att imitera och förlöjliga kändisar, bygga upp och driva med typiska klichéer, om det så är komediklichéer eller actionklichéer. Det är kärnan i deras humor, tillsammans med att de aldrig tar parti med någon speciell åsikt – dem kastar skit åt alla håll. Team America bygger på samma grund.
Team America är en amerikansk, terrorbekämpande elitgrupp, som åker jorden runt och räddar människor ifrån de hemska terroristerna. Och visst få dem jobbet gjort, men inte sällan utan att föra med sig en större förstörelse än terroristerna själva skulle kunna åstadkomma, bl.a. förgörs en rejäl bit av Paris i jakten på en terrorist. Skådespelaren Gary blir rekryterad till Team America, eftersom hans skådespelartalang anses värdefull. Tillsammans bekämpar dem terroristerna, och källan till terrorismen – Kim Jong Il…
Parker och Stone kastar, som sagt, skit åt alla håll. Å ena sidan kan filmen ses som kritik mot USA:s anti-terrorpolitik, och den ignorans och brutalitet den genomförs med. Men de förlöjligar också anti-krigsaktivisterna, eller i alla fall Hollywoods liberala kändisaktivister. Med Alec Baldwin i spetsen för bland annat Matt Damon, Sean Penn, Helen Hunt och många fler, kritiserar de hårt Team America – samtidigt som de själva porträtteras som patetiska oduglingar.

Parker och Stone har helt valt bort att använda några amerikanska politiker i filmen. De enda politikerna som gestaltas är den före detta FN vapeninspektören Hans Blix och Nordkoreas diktator Kim Jong Il. Det kan verka lite konstigt, eftersom George W Bush var sittande president under den här tiden, och förargade världen gång på gång med sin cowboy-aktiga idioti. Kanske ansåg Stone och Parker att det var för lätt att göra narr av George W Bush, eftersom han lyckas ganska bra på egen hand att utmåla sig själv som en skrattretande idiot.
Att driva med kändisar är en stor förkärlek hos Stone och Parker. Det är till stor del vad de har gjort sitt namn på. Imitationerna godtas generellt sett väl av USA:s kändiselit. Alec Baldwin tyckte att hans karaktär i filmen var så intressant att han var sugen på att låna ut sin röst till den och George Clooney sade att han skulle ha känt sig förolämpad om han inte blev gestaltad i Team America. Sean Penn tog däremot inte filmen lika bra. I filmen beskriver han vilket underbart och lyckligt land Irak var innan Team America kom dit. Sean Penn visade upp en härligt bristande självdistans när han, i ett brev till Parker och Stone, bjöd med dem på en rundtur i Irak tillsammans med honom. Brevet avslutades med två fyndiga ord i: ”Fuck you”.
Hur Kim Jong Il reagerat på filmen är däremot okänt. Det hade sannerligen varit intressant att få vara en fluga på hans vägg medans han såg filmen. Det påstås dock att Nordkorea bad Tjeckien att censurera filmen.
Detta är inte en film enbart för USA-kritiker. Den är inte heller en film för människor som irriterar sig på de idealistiska fredsaktivisterna. Det här är en film för alla som tycker att världspolitiken, från varje håll och kant, är en stor dynga som det känns befriande skönt att skratta åt.

Scarface (1983)

Regi: Brian De Palma

Manus: Oliver Stone

I Brian De Palmas nyinspelning av Scarface, svarar Al Pacino för ett mäktigt, skrämmande och alldeles ljuvligt raffinerade rollporträtt av den brutala gangstern Antonio Montana. I denna klassiska uppgång & fall saga, får vi se Montana från att han är färsk, kubansk immigrant i ett Miami där brott lönar sig bäst, åtminstone om man är nyavkommen med båten från Kuba. Och brott får vi se, Antonio ”Tony” Montana visar ingen hänsyn när han, sakta och säkert, jobbar sig mot toppen i den undre världen. Vägen dit kantas av droger, brutalt våld och en oändlig makttörst. När filmen väckte våldet starka reaktioner. En av de mest uppmärksammade scenerna är ”The chainsaw scene”, och jag tror det räcker med att nämna den utan att gå in på detaljer för att ni ska få en bild om våldet i den scenen.
Med hårt arbete och hänsynslöshet når Tony Montana till toppen, högst uppe på toppen går han ända tills berget börjar luta nedåt igen. Tony Montana tvingas se på, konstant hög på kokain, hur hela hans värld långsamts tas ifrån honom.
Kokainet har en ganska central position i filmen, och lustig kuriosa är att när Oliver Stone skrev manuset till ”Scarface” befann han sig i Paris och kämpade för att ta sig ur sitt eget kokainmissbruk. Manuset, för övrigt, är ganska omdiskuterat. En del hyllar det som brilliant, medans andra ser det mer som kliché. Och visst är konceptet, en ”Uppgång & fall”- historia, inte allt för originell. Men känslan av kliché stryks över av Al Pacinos karaktärsporträtt. Han visar i filmen att han är en av få skådespelare som kan skrikprata, och fortfarande låta både respektingivande och häftig. Han trippar ständigt på gränsen för vad som skulle definieras som att ”spela över”, och en del av oss menar också att han gör det. Undertecknad anser dock att Al Pacino inte spelar över, utan är bara väldigt grym på att ”skrikprata”, och skildringen av en galning på kokain känns övertygande.

Känslan är att Al Pacino till stor del bär filmen på sina axlar. Hur replikerna skulle låtit ifrån någon annans mun är svårt att tänka sig. Utan Al Pacino hade nog risken varit överväldigande att filmen skulle kännas töntig. Men denna skildring av en amoralisk värld är allt annat än töntig. Till en början fick filmen inte enbart hyllningar, utan många sågade den – en naturlig reaktion på ett gränsöverstridande våld. Men det var inte bara våldet, utan också skildringen av hänsynslöshet, droger och den totala avsaknaden på etik som väckte reaktioner. Under premiär visningen vände sig Martin Scorsese om till Steven Bauer, som spelade Tony Montanas kompanjon och vän Manny Ribera, och sade: "You guys are great – but be prepared, because they're going to hate it in Hollywood ... because it's about them". En intressant tanke som vi dock inte ska spinna vidare på i detta forum.

Stalker (1979)

Regi:
Andrei Tarkovsky

Manus:
Arkadi Strugatsky
Boris Strugatsky

Nära en grå och namnlös stad ligger Zonen. Zonen är en plats med övernaturliga krafter. Den ligger djupt inne på militärt territorium och är skyddad av soldater. Trots hans frus böner om att han inte ska göra det, så ger sig en man ut i den döda natten. Han är en Stalker (Aleksandr Kaidanovsky), en av det få människor som har den mentala förmågan att leda människor till zonen. Inne i zonen så finns det ett rum, och om man stiger in i det rummet så blir ens drömmar förverkligade. Den natten så leder Stalker två stycken män in i zonen. En utbränd författare som har blivit cynisk och börjat ifrågasätta sina verk och en tystlåten vetenskapsman som inte känns helt fokuserad på resan. (Anatoli Solonitsyn & Nikolai Grinko) Men man kan inte bara gå direkt till zonen, resan dit måste vara indirekt och man måste följa reglerna. Men ju närmare zonen de kommer, ju mer verkar reglerna förändras och resenärerna börjar ifrågasätta sitt beslut. Kommer dom att ta sig till zonen?

Stalker är den kända ryska regissören Andrei Tarkovskys mest hyllade film. Den glider på i ett segt och skönt tempo och bjuder på platser och miljöer som man inte trodde existerade. Man kan stanna när som helst i filmen och bara avnjuta hur fantastiskt foto det är hela tiden. Tarkovsky hade även otur när filmen var färdiginspelad och skulle framkallas eftersom ett fel i fotolabbet gjorde så att hela filmen förstördes. Så han hade inget annat alternativ än att helt enkelt filma den från början till slut igen.

Rosemary's baby (1968)

Regi:

Roman Polanski

Manus:

Ira Levin (novel)

Roman Polanski (screenpaly)

Den kallas världens bästa skräck film och det kan den vara. Den briljanta filmatiseringen av Ira Levins kända bok handlar om ett förälskat New York par, Rosemary & Guy Woodhouse (Mia Farrow & John Cassavetes), som försöker att få sitt första barn. Guy är en ung och ambitiös, men tyvärr inte så framgångsrik skådespelare. Precis som alla blivande mödrar så är Rosemary orolig och rädd för vad som kommer hända och vad hon ska förvänta sig. Rosemary och hennes man flyttar in i en ny lägenhet i ett lägenhetshus med ett dåligt rykte. Trots det dåliga ryktet så får dom snart reda på att deras grannar, ett äldre par vid namn Roman & Minnie Castevet (Sidney Blackmer & Ruth Gordon), som är väldigt trevliga och dom börjar spendera mycket tid med dom. Framför allt Guy som har blivit väldigt bra kompis med Roman. Men med tiden så börjar konstiga saker att hända. En tjej som Rosemary träffar i tvättstugan hittas död på trottoaren efter att tagit livet av sig genom att hoppa ifrån ett fönster. Rosemary börjar drömma mardrömmar och höra konstiga ljud och plötsligt verkar hennes man vara avlägsen och kall emot henne. Med tiden så blir äntligen Rosemary gravid men märker snabbt att något verkar vara fel när hon börjar få värker i magen och doktorn hon går till säger att allting är som det ska och att det kommer gå över snart. Rosemary börjar bli paranoid, vad är det som händer omkring henne?

Roman Polanskis hyllade skräckfilm blev en stor tittar succé när den kom och älskas fortfarande. Den blev en stort steg för Polanski som redan var en erkänd regissör, men inte lyckats få in foten i Hollywood ännu. En sak som blev utmärkande för Rosemary's baby var hur bra Polanski hade format filmen efter boken. Mycket av dialogen är identisk och han använde sig även av alla färger som beskrivs i boken i sin film. Bokens författare, Ira Levin, sa att det är den bästa filmatiseringen av en bok som någonsin kommit ut ur Hollywood. Den något bittre regissören William Castle som skulle regisserat Rosemary's baby ifrån början, men förlorade den till Polanski, sa att anledningen till varför filmen gick så korrekt efter boken var för att Polanski inte visste att han fick improvisera.

Pirates of the Caribbean - The curse of the Black Pearl (2003)

Regi:
Gore Verbinski

Manus:
Ted Elliot
Terry Rossio
Stuart Beattie
Jay Wolpert

Få saker väcker så mycket känslor av upphetsning och frihet som pirater. Inom filmen finns det många bra piratfilmer gjorts, men också många dåliga (med Cutthroat Island som en nylig flopp), och ämnet är ganska urvattnat. Även Pirates of the Caribbean förväntades bli en flopp. Men Pirates of the Caribbean lyckas vara nyskapande, i form av sin blandning av pirat-temat med en uppfriskande skopa av övernaturlighet. Will Turner (Orlando Bloom) är en ung smedslärling i den brittiskt styrda hamnstaden Port Royal. Han är i hemlighet förälskad i guvernörsdottern, Elizabeth Swann (Keira Knightley) och efter ett piratgängs bortrövande av Elizabeth tar han upp jakten på henne och det fruktade skeppet Svarta Pärlan. Med sig har han den själviske, omåttligt charmerande och fyndiga piraten Jack Sparrow (Johnny Depp). Sparrow har egna motiv för att hjälpa Will, nämligen att överta Svarta Pärlan. Skeppet han själv var kapten på en gång, innan han blev avsatt av ett myteri lett av den svekfulla kapten Hector Barbossa (Geoffrey Rush), en man så ond att själva helvetet spottade ut honom. Jack Sparrows besatthet av Svarta Pärlan överträffas enbart av hans besatthet av rom. Han är den klassiska, slarviga mannen man aldrig blir klok på. Som inte går att betraktas som varken ond eller god, utan vandrar i gråskalorna. Jakten på Elizabeth och hennes bortrövare visar sig vara svårare än först beräknat, eftersom det över Svarta Pärlans amoraliska besättning vilar en förbannelse, som i strid tjänar som en gåva, men priset för den gåvan är högt. Bara i månskenet avslöjas besättningens sanna natur. Bilden av piraterna är inte romantiserad. Det är en smutsig skildring av hänsynslöshet och bärsärkargång, och det väcks ingen önskan att få tillbringa en tid på Svarta Pärlan tillsammans med dess besättning.

Tillsammans med Orlando Bloom och Keira Knightley, hissar Johnny Depp piratflaggan i topp. Filmen blev en stor succé, och spelade in närmare 653 miljoner dollar. Pirates of the Caribbean lyckades väckte liv i piratintresset hos den allmänna publiken, med hjälp av häftiga aminationer blandat med fyndig humor och en pådrivande spänning. Johnny Depps porträtt av Jack Sparrow är en stor anledning till att filmen går att betrakta som en klassiker inom piratgenren. Hans feminina smågester, speciella gångstil och spjuveraktiga leende gör honom kompromisslöst till publikens ögonsten. Efter denna första del gjordes två uppföljare, dock utan att leva upp till samma standard som denna film. En fjärde del, ”On stranger tides”, är också planerad, efter att Disney lyckats övertala Johnny Depp att än en gång iklä sig piratkostymen. För det jobbet får han en minimilön på 31,5 miljoner dollar, och eventuella bonusar utifrån hur stor succé filmen blir. Det säger en hel del om hur benägna Disney är om att få behålla Depp, och vilken enorm kommersiell effekt hans tolkning av Jack Sparrow anses ha.

Office Space (1999)

Regi: Mike Judge

Manus: Mike Judge

Även om Office Space aldrig blev en försäljningssuccé, så betraktas den som en riktig klassiker inom komedin. Den utspelar sig på IT-företaget Initech under 90-talet. Där jobbar Peter Gibbons (Ron Livingston) som programmerare, en deprimerad, rastlös och, på jobbet, förtryckt man. Han avskyr sitt jobb, och egentligen allting som händer i hans liv. Han misstänker att hans flickvän är otrogen, och på jobbet blir han ständigt omkringkörd utav sin chef, mannen som, enligt Peter, representerar allt som är fel och själslöst, Bill Lumbergh (Gary Cole). Tillsammans med sina två arbetskamrater, de som han faktiskt kan stå ut med, Samir Nagheenanajar (Ajay Naidu) och Michael Bolton (David Herman) försöker han göra det bästa av vardagen, vilket inte är helt enkelt. När de så gör upp en plan för att stjäla pengar ifrån företaget de jobbar för, sätter filmen igång på allvar. Händelsernas nycker gör dock att den plan de gjorde upp visar sig vara svårare än beräknat att falla på plats.

Humorn i Office Space är ganska svart. Peters liv är en enda stor misär, och en av de roligaste delarna i filmen, nämligen hur Peter blir behandlad av Lumbergh, är egentligen ganska tragiskt. Lumbergh är den typ av chef som går runt och kollar vad alla andra gör, redo att peka ut minsta misstag, och han är så upptagen med att göra detta att han aldrig ses utföra något arbete själv. Han går runt på kontoret (en så kallad Cube farm-miljö), beväpnad med en kaffekopp, och fäller på sitt säregna sätt ohyggligt dryga kommentarer. Varje mening börjar med ett ”Yeeeaaah..” ofta följt av ett ”I’m gonna neeeed you… to go ahead and…”.
En annan speciell personlighet på Initech är Milton Waddams (Stephen Root). En mycket sorglig man som ständigt blir överkörd av allt och alla, och mumlar för sig själv, med en röst som vittnar om ett grövre talningsfel, att han en dag ska sätta eld hela den här byggnaden.
Karaktärerna i Office Space påminner mer om seriefigurer än riktiga personer, där de irrar runt i det kubiskt uppbyggda kontoret.

Office Space lyckas fånga de vardagliga, frustrerande scener som utspelar sig, eller har utspelat sig, i de flesta människors liv. Ett jobb man hatar, eller en chef man hatar, är något nästan alla tvingas genomlida, liksom känslan av meningslöshet och rastlöshet. Utifrån det målar Office Space upp både svart och klockren humor.
En underbar scen utspelar sig när Michael och Samir får nog av den ständigt krånglande skrivaren, och bestämmer sig för att med traditionellt ultravåld avrätta den. En mycket klassisk frustration på icke-fungerande teknik, där lusten att ta till våld känns oöverkomligt stark. Nämnvärt är att vi i rollen som Peters flickvän, Joanna, ser en Jennifer Aniston, som (liksom så många andra gånger) kanske inte glänser men utför en helt godkänd insats.

Silence of the Lambs (1991)

Regi: Jonathan Demme

Manus: Ted Tally

Clarice Starling (Jodie Foster) blir beordrad av sin chef att avbryta sin FBI-utbildning för att söka upp den ökände, kannibaliske seriemördaren och psykiatern Hannibal Lecter (Anthony Hopkins). Detta i syfte om att han kan bidra med information som kan hjälpa FBI jakten på den mycket obehaglige mördaren Buffalo Bill (Ted Levine). Buffalo Bill kidnappar, mördar och skinnflår unga kvinnor. Mötena mellan Starling och Hannibal sker i hans underjordiska fängelse, i en mörk miljö där endast en glasskiva skiljer dem emellan. Det visar sig vara väldigt svårt för Starling att få ur någon information ur Dr. Hannibal. Han är mycket slug, och ger henne bara information om han får något i utbyte. Jakten efter Buffalo Bill intensiveras när dottern till en senator kidnappas, och en kamp mot klockan gör filmen mycket gastkramande.

Mötena i Hannibals fängelsecell mellan honom och Starling är kärnan i filmen. Det är en mycket obehaglig stämning som råder där, framkallad av den skumma belysningen och Hopkins repliker som är uttalade med en kalla kårarbildande perfektion. Relationen som skapas mellan dem båda är mycket olustig, Starling tvingas berätta om sin barndom för Hannibal i utbyte mot information om Buffalo Bill.
”När lammen tystnar” var den första och hittills enda skräckfilm som kammat hem Oscar för bästa film. Den vann dessutom Oscar för regi, manus, bästa manliga huvudroll (Anthony Hopkins) och bästa kvinnliga huvudroll (Jodie Foster). Detta understryker påståendet att detta inte bara en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna, utan en av de bästa filmerna någonsin. Skräckfilmsgenren brukar trots allt domineras av dåliga manus, där man sätter sin tillit hos blodiga scener för att väcka skräck. ”När lammen tystnar” är, tillsammans med några fler, en av få skräckfilmer som klarar av att sprida skräck hos publiken utan att vända sig till ett äcklande övervåld. Detta vittnar om ett djup vad gäller såväl manus som skådespelarinsatser.
Karaktären Hannibal Lecter har efter ”När lammen tystnar” återkommit ett flertal andra filmer, dock utan att komma i närheten av den standard som hålls i ”När Lammen tystnar”.