The Shining (1980)

Regi: Stanley Kubrick
Manus: Stephen King (Novell), Stanley Kubrick (Screenplay)

En författare vid namn Jack Torrance (Jack Nicholson) anländer till det gigantiska Overlook Hotel för en jobbintervju som fastighetsskötare under den hårda vintern som varje år drabbar hotellet. Under intervjun berättar hotelldirektören uppmanande för Jack om den tidigare fastighetsskötaren som drabbats av ”cabin fever” (känsla av att vara isolerad, instängd och nedstämd) och dödat sin familj och därefter tagit sitt eget liv under den långa vintern då hotellet ligger helt isolerat och igensnöat. Hotellet ligger dessutom byggt på en gammal indiankyrkogård. Detta avskräcker dock inte Jack som tackar ja till jobbet och ser fram emot de kommande fem månaderna i isolation som ska ge honom lugn och ro att skriva. Jack återvänder därefter hem för att hämta sin familj bestående av frun Wendy (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) som han ska spendera vintern tillsammans med på hotellet. Danny har så kallad perception, psykiska förmågor, och innan de reser får han hemska visioner från hotellet. När de väl anländer blir de visade runt bland hotellets enorma lokaler. Danny stöter på kocken Dick (Scatman Crothers) som delar samma förmåga som Danny, vilket han kallar för ”shining”. Danny frågar honom om det finns något att vara rädd för och vad som finns i rum 237. Dick förklarar att vissa saker och händelser lämnar spår efter sig, som inte synliga för vanliga människor, men som han och Danny kan se. Han berättar att hotellet har många minnen som lämnat en ”shine” efter sig, alla inte positiva, och säger bestämt att han ska hålla sig undan från rum 237. Allt eftersom tiden går börjar känslan av isolation bli påtaglig och påfrestande, vilket börjar ha sin verkan på de nyinflyttade.

The Shining är ingen fysiskt våldsam film, den är istället av en mer psykologisk natur . Skräcken i The Shining ligger i väntan, spänningen och känslan av isolation på det gigantiska hotellet. Det finns ofta en överliggande känsla av terror i varje scen vilket gör att man håller sig fokuserad och spänd inför det okända. Det finns heller ingen exakt förklaring till allt som händer i filmen, så var beredd på att inte förstå allt som skett när eftertexterna börjat rulla. Det gör inget, utan lämnar tittaren nyfiken och frågande, med en egen tolkning av filmen. Det finns massvis med teorier om denna film på internet, där man försöka utläsa dolda budskap och symbolik, men det är upp till individen vad man själv i slutänden tror. Trots sin status som en av de mest ikoniska och klassiska skräckfilmerna idag, var The Shining ingen succé vid sin premiär. Det är den enda av Stanley Kubricks filmer sedan mitten av 1950-talet som inte nominerats för varken en Oscar eller Golden Globe. Inspelningen av The Shining var omfattande, den tog lång tid att färdigställa, som till stor del berodde på Stanley Kubricks krav på perfektion. Ofta skrevs nya manus under inspelningens gång vilket gjorde att Jack Nicholson stundtals inte läste det alls, då han visste att det skulle ändras redan dagen efter. Filmen innehöll även under vissa scener så mycket som över 100 omtagningar, varav en när Shelley Duvall får springa i en trappa så många gånger att det motsvarar att springa upp för Empire State Building. Frustrationen som infann sig på inspelningen märks av i filmen och var kanske en metod för att få in skådespelarna i sina roller. Danny Lloyd som spelar Danny var dessutom omedveten om att han spelade in en skräckfilm. Han var under intrycket av att han spelade in en dramafilm, men insåg inte detta förrän sju år efter inspelningen när han var 13 och fick se en version av filmen.

Metropolis (1927)

Regi: Fritz Lang
Manus: Thea von Harbou

Betraktat som urmodern till modern science fiction-långfilm skapar den tyske regissören Fritz Lang ett mästerverk och en tidlös klassiker med Metropolis. Filmen utspelar sig år 2026 i den enorma dystopiska framtidsstaden Metropolis, vars samhälle är uppdelat i två klasser: en arbetarklass som arbetar i skift under stadens gator och en överklass som styr över staden ifrån sina lyxiga skyskrapor. Freder (Gustav Fröhlich), son till stadens grundare och ledare Joh Fredersen (Alfred Abel), lever ett liv i lyx bland skyskrapskomplexen i Metropolis. Men en dag när han befinner sig i ”De eviga trädgårdarna” stöter han på en vacker kvinna vid namn Maria (Brigitte Helm) som tillsammans med en grupp arbetarbarn kommit för att vädja till de rika om att se efter sina bröder och systrar. Freder blir förundrad av kvinnan och bestämmer sig för att följa efter henne. Freder får då se en annan sida av staden och samhället som tidigare varit okänd för honom.

Metropolis är en tidlös historia som är relevant även för dagens samhälle då den berör frågor som ligger oss i tiden. Konsumering, kapitalism och medmänsklighet är några av de saker som skildras. Med sitt banbrytande visuella och tekniska berättande har Metropolis lämnat ett stort avtryck inom sin genre och övrigt filmskapande i modern kultur. Är du ett fan av Sci-fi och filmer med dystopiska framtidsvisioner så borde du se Metropolis. Det är en unik upplevelse och inspirationskälla till filmer såsom Star Wars och Bladerunner. Metropolis är visuellt sett mycket imponerande, stora kulisser och modeller bildar den moderna framtidsstaden och man blir förundrad av hur pass avancerad denna 83 år gamla stumfilm egentligen är.

Metropolis var den dyraste filmen som någonsin producerats under sin tid och kostade 5 miljoner mark, vilket motsvarar cirka 1,6 miljarder kronor om man tar hänsyn till inflationen. Fritz Langs klassiker var även den första film som valdes in i UNESCO:s världsarv. Metropolis skall även ha varit en av Adolf Hitlers favoritfilmer. Filmen innehöll mer än 37 000 statister. Filmen har mellan dess premiär och fram tills idag släppts i flertalet versioner eftersom att delar av filmen varit försvunnen och därefter återupptäckts. Inte förrän i år har man kunnat se filmen i dess kompletta form, såsom den såg ut för 83 år sedan

Planet of the Apes (1968)

Regi: Franklin J. Schaffner
Manus: Michael Wilson, Rod Serling (Screenplay)
Novell: Pierre Boull

De fyra astronauterna Taylor, Landon, Stewart och Dodge ligger i djup dvala när deras rymdskepp kraschlandar i en sjö på en okänd planet år 3978, efter att ha färdats ute i rymden i 2006 år. Vid uppvaknandet finner den övriga besättningen att skeppet är på väg att sjunka samt att Stewart har dött för länge sedan på grund av luftläckage i sin kuvösliknande bädd. De övriga tar sig i land och börjar utforska området för att försöka ta reda på vart de hamnat någonstans. Allt eftersom upptäcker de att planeten är bebodd av primitiva människor som lever i det vilda, oförmögna till tal. Vid den första anblicken av dessa människor blir besättningen mycket förundrad, strax därefter ljuder ett horn och alla människor börjar fly. Ut genom fälten dyker beväpnade gorillor till fots och på hästrygg upp. De tillfångatar och dödar de primitiva människorna. Efter en intensiv kamp för sitt liv bland tumultet blir Taylor (Charlton Heston) tillfångatagen efter att ha blivit skjuten i halsen. Hans kamrat Dodge lyckas dock inte fly utan blir dödad av ett gevärsskott, medan Landon skadas av ett slag i bakhuvudet från apornas vapen och därefter tillfångatas. Vid sitt uppvaknande upptäcker Taylor att han blivit inburad tillsammans med en primitiv kvinna han senare kommer att kalla Nova (Linda Harrison)och att han p.g.a. skottskadan är oförmögen till tal. Han upptäcker även att aporna som styr planeten kan tala, är mycket intelligenta och indelade i ett klassystem. Människor ses som ohyra som antingen dödas eller förslavas till arbete eller som försöksdjur vid vetenskapliga experiment. I sin fångenskap försöker Taylor bevisa att han är en intelligent varelse som inte tolererar denna behandling, men instängd utan att kunna tala är försöken till en början förgäves. Forskaren Zira (Kim Hunter) uppmärksammar dock Taylors försök till kommunikation vilket blir början till vändpunkten i filmen. Därefter börjar kampen för frihet och den slutliga upplösningen.

Planet of the Apes är en intressant och tänkvärd film som kritiskt återspeglar delar av vårt samhälle. Trots med några år på nacken är det en film som än idag är lika tankeväckande såväl som underhållande. Arbetet som lagts ner på att skapa apmaskerna är enastående och de är väldigt verklighetstrogna, något man åstadkommit med över 80 make-up artister. Arbetet man lagt ner för att skapa en trovärdig känsla är även den närvarande. Alla ”apskådespelare” var tvungna att ha på sig maskerna under raster och mellan tagningar. Detta på grund av det tog så lång tid att göra i ordning varje mask. Måltiderna intogs därför i vätskeform genom sugrör. Charlton Heston som spelar rollen som Taylor hade influensa under stor del av inspelningen, istället för att vänta på att han skulle tillfriskna ansåg man att hans tillstånd skulle bidra till rollen som Taylor. Planet of the Apes var även en av de första filmerna som hade en omfattande ”franchise”. Den innefattade bl.a. leksaksfigurer, böcker och serietidningar. Ingrid Bergman blev även tillfrågad rollen som Zira, något som hon senare ångrade att hon tackade nej till. Filmen innehåller även ett citat från Taylor som hamnat på #66 över American Film Institutes "100 years...100 movie quotes" lista med:

"Get your stinking paws off me, you damned dirty ape"

Requiem for a Dream (2000)

Regi: Darren Aronofsky
Manus: Hubert Selby Jr. (Novell), Darren Aronofsky

Requiem for a Dream följer fyra personers framtidshopp och drömmar som sakta men säkert förstörs när de faller offer för sina drogmissbruk. Sara Goldfarb (Ellen Burstyn) är en änka som bor ensam i sin lägenhet och spenderar dagarna genom att titta på TV, drömmandes om att en dag få vara med i sitt favoritprogram. En dag ringer telefonen och Saras dröm uppfylls, hon får möjligheten att vara med i TV. För att se bra ut inför sin TV-premiär och passa i sin gamla röda klänning som hon har på sig på kortet från sin sons examen behöver hon gå ner i vikt och vänder sig därför till en okonventionell pillerdiet. Pillren förändrar hennes beteende, men hon ser chansen om att vara med på TV ger henne en anledning till att leva. Samtidigt försöker sonen Harry (Jared Leto) förverkliga sina drömmar tillsammans med flickvännen Marion (Jennifer Connely). De är båda heroinmissbrukare, men de drömmer om en gemensam framtid. De vill öppna en modebutik där de ska sälja Marions egendesignade kläder, men för att göra detta krävs pengar. Tillsammans med vännen Tyrone (Marlon Wayans), som drömmer om en stolt mor och ett liv borta från gatan, börjar Harry sälja droger för att kunna samla in pengar till sina framtidsplaner.

Requiem for a Dream är ingen film du ser i hopp om att kunna koppla av eller för att uppleva en vacker historia. Detta är en rå och oförlåtande film som inte är rädd för att visa allt, utan att försköna karaktärernas tillvaro. Det är en film om mänskligt förfall som få filmer klarar av, eller ens vågar, porträttera. Den är som ett slag i magen som kommer lämna dig med en illamående känsla av obehag som får dig att rysa. Även om historien och karaktärernas öden är brutala och näst intill ångestframkallande är den filmtekniskt väldigt vacker. Utöver vackert foto har Darren Aronofsky, precis som i sin tidigare film ” Pi” (π), använt sig av så kallade ”hip hop montage” där han använder extremt korta sekvenser som han därefter klipper ihop. När de olika klippen sedan spelas efter varandra skapas ett ”beat”, en slags rytm, därav namnet ”hip hop montage”. Detta är extremt effektfullt såväl för öga som för öra. Utöver denna unika stil använder Aronofsky sig av en ”Snorricam” som fästs på skådespelaren och riktas mot denne. Effekten blir då att när skådespelaren rör på sig så ser det ut som att allt kring denne rör på sig samtidigt som att skådespelaren står helt still. Som tittare upplever man en känsla av obehag som bidrar till att man sugs mer och mer in i filmen. Skådespelarinsatserna är mycket starka, men den som ger mest intryck är Ellen Burstyn, med sin fantastiska skildring av Sara Goldfarbs olyckliga öde. Soundtracket är även det minnesvärt och skapat av Clint Mansell. Har du inte sett filmen har du kanske hört musiken som även den bidrar stort till filmens känsla. Filmen känns helt igenom genuin och är en film alla borde se när man är redo för den omtumlande åktur den erbjuder.

Tillsammans (2000)

Regi:
Lucas Moodysson

Manus:
Lucas Moodysson

Efter att Lucas Moodysson gjort stor succé med Fucking Åmål, väntade filmvärlden spänt på vad han skulle komma att leverera här näst. Var Fucking Åmål bara ett turslag, eller var Moodysson nästa, stora, svenska filmregissör? Med Tillsammans visade Moodysson att han minsann hade potential att skriva ett eget kapitel i den svenska filmhistorien.
Tillsammans utspelar sig 1975, i ett kollektiv med en minst sagt udda uppsättning människor. Vilda glädjescener utspelar sig när vi i inledningen på filmen får veta, genom radion, att general Franco är död. I denna vänsterorienterade miljö mottags det meddelandet med en upprymd glädje, som gränsar till absurd. Storyn i filmen är ganska torftig. Elisabeth (Lisa Lindgren) lämnar sin man Rolf (Mikael Nyqvist) efter att denne har misshandlat henne. Hon tar med sig sina två barn och flyttar in i kollektivet Tillsammans, där hennes bror, den konflikträdde Göran (Gustav Hammarsten), bor. Kollektivet består av väldigt starka personligheter, och det är konflikterna, såväl mellan de boende som inom dem, som är kärnan i filmen. Göran försöker hålla ihop kollektivet, när alla värderingar dras till sin spets. Samtidigt har han problem med sin flickvän, och hennes önskan om ett öppet förhållande. Gång på gång blir han överkörd av henne, och hans utveckling här är underbar att följa – hur allting byggs på inom honom innan det tillslut, oundvikligt, exploderar i ett inferno av undantryckta känslor.
Samtidigt är skildringen av barnen väldigt rörande, hur deras känslor kommer i andra hand hos föräldrarna som är alldeles för upptagna med att experimentera med sin egen frihet. I ett kollektiv där samhörigheten är nyckelordet, sätts individualismen ändå först, gång på gång. I slutändan är ändå budskapet ett varmt sådant. Hur trasig och dysfunktionell en… familj än är så är det tillsammans vi finner sann lycka. Ett vackert citat från filmen lyder: ”Hellre gröt tillsammans än fläskfilé ensam”.
Den yngre tittaren får stifta bekantskap med en svunnen tid, då proggen blomstrade. Det är underbart att höra hur de debatterar i kollektivet, om hur vida Pippi Långstrump är kapitalist (en hel kappsäck full med guldmynt…) eller om det är borgligt att diska.
Moodysson skildrar 70-talets vänsterfolk utan att vare sig ta parti för eller emot dem. Det är en varm och mycket rolig komedi som tål att ses flera gånger om.

The Nightmare Before Christmas (1993)

Regi:
Henry Selick

Manus:
Tim Burton
Michael McDowell
Caroline Thompson

Tim Burton är en av de mest originella regissörerna och producenterna i Hollywood, och det märks i samtliga av hans filmer. The nightmare before Christmas är inget undantag. I denna stop motion-animerade film möts de mest originella idéerna med brillianta sångnummer.
I den magiska staden Halloween Town bor alla Halloweens monster, spöken och varelser. Deras liv uppfattas utifrån som ganska tomt, eftersom hela deras liv, av allt att döma, går ut på att fira Halloween, och under årets resterande dagar, förbereda för halloween. Skeleton Jack, den inofficielle ledaren för Halloween Town, är fruktansvärt uttråkad och rastlös. Han anser sig briljera på vad han gör, vilket är att vara otäck, utan att riktigt försöka. Men så, utav en slump när han är ute och promenerar och sjunger klagosånger över sin misär, hamnar han i en helt ny stad och en helt ny värld. Christmas Town heter den, och där bor tomtenissar och självaste Santa Claus (eller Sandy Claws som Jack tror han heter). Det är här de förbereder julen, och alla de presenter som ska ut till barnen runtom. Jack faller ögonblickligen i förälskelse med denna stad, och den lycka som alla där utstrålar. En lycka han bestämmer sig för att ta över, för i år är det Halloween Towns invånare som ska sprida julen över världen.
Som röstskådespelare hör vi bland annat Chris Sarandon, Catherine O’hara och Ken Page. Jacks sångröst framförs utav av Danny Elfman.
Filmens storhet ligger mycket i de underbara musiknummer som Danny Elfman ligger bakom. Han anser att skapandet av låtarna till The nightmare before Christmas som ett av de lättaste jobben han haft, eftersom han kände att han hade så mycket gemensamt med Jack. När vi först får stifta bekantskap med Halloween Town och dess invånare, så är det genom ett sångnummer som både är trallinbjudande och kusligt.

Tim Burton skrev The Nightmare Before Christmas som en 3-sidors dikt 1980. Disney köpte upp rättigheterna, och diskuterade med Burton om att göra en halvtimmesfilm eller ett special TV-avsnitt. Förhandlingarna kom ingenvart dock, men Tim Burton behöll iden och när han 1990 fick reda på att Disney fortfarande ägde rättigheterna, beslöt han sig för att göra en långfilm av den. Disney gick med på det, men valde att ge ut den genom Touchstone Pictures istället för Walt Disney’s Pictures. De var rädda att filmen skulle vara allt för ond och mörk för den unga publik de i första hand vänder sig till. Och visst, The nightmare before Christmas är inte en riktig barnfilm, utan den är mörk och har en vuxnare humor. Det gör att den passar utmärkt även i äldre åldrar. För den som växt upp med den så är den säkerligen en klassiker som bör ses åtminstone en gång varje år när det lider mot jul.

Le locataire (1976)

Regi:
Roman Polanski

Manus:
Gérard Brach

Roman Polanski

Roland Topor

Trelkovsky (Roman Polanski), en polsk kontorsarbetare i Paris, hyr en lägenhet inne i stan. Men hyresgästen innan Trelkovsky, Simone Choule, ligger i komma i ett sjukhus i Paris efter att hon hoppat ut genom fönstret ifrån sin lägenhet. Men efter att Simone Choule har dött i sin sjukhussäng så får Trelkovsky tillåtselse att flytta in i lägenheten. Han märker snabbt att de andra hyresgästerna är lite ovanliga. Många av dom är gamla och sura. Medans andra bara beter sig märkligt. Det finns heller inte någon toalett i lägenheten utan hyresgästerna delar en toalett i byggnaden. Ifrån ett av sina fönster i sin lägenhet så ser Trelkovsky in igenom fönstret på toaletten och börjar upptäcka ett konstigt beteende bland hyresgästerna. Trelkovsky har många underliga sammanträffanden med de andra hyresgästerna och med folk som kände Simone Choule och snart börjar konstiga saker att hända i hans liv. Det börjar även bli svårt för både Trelkovsky och för tittaren att avgöra vad som är fantasi, mardröm och verklighet.

La locataire (The Tenant) är ett spännande och härligt mystiskt skräckdrama av den kände regissören Roman Polanski. Som faktsikt själv spelar huvudrollen i denna film. Filmen blev aldrig lika känd, eller sedd av lika många personer som Polanskis tidigare succér(rosemary's baby och Chinatown. Men är minst lika bra. La Locataire är inte lika "main-stream" som andra Polanski filmer är och har lite utav en egen genre. En helt klart sevärd film men om man gillar Polanski så är den ett måste.