Goodfellas (1990)

Regi: Martin Scorsese

Manus: Martin Scorsese, Nicholas Pileggi

Om du inte tycker om maffiafilmer fullspäckade med brutalt, och ofta oprovocerat, våld, hänsynslöshet, knarkaffärer och mycket ovårdat språk så är Goodfellas inte en film för dig. Om det däremot är exakt vad du behöver en dos av lite då och då ska du inte tveka om att se den här filmen så fort som möjligt.
Utifrån på Nicholas Pileggis verklighetsbaserade bok Wiseguy, skildrar Goodfellas den italiensk-amerikanska maffian. Tillsammans med Gudfadern är den en av de absoluta klassikerna inom maffiafilmer. I huvudrollen är Henry Hill (Ray Liotta), och hans berättelse om sitt liv inom maffian. Filmen utspelar sig under en trettio års period, från när Henry Hill är en tonåring med en glorifierad bild av maffian: ”As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster”, tills hans slutgiltiga uppbrott ifrån maffian. När han växer upp springer han ärenden åt maffian, men medans tiden går blir hans uppdrag allt större, liksom faran och belöningen, och övergår till rån och knarkaffärer. Henry Hills närmaste vänner är, den kalle och paranoida Jimmy (Robert De Niro) och den livsfarliga, psykopatiske Tommy (Joe Pesci). Tillsammans lever de ett liv fyllt av broderskap, spänningen och synder.

Både Joe Pesci och Robert De Niro svarar för två oförglömliga porträtt. Jimmy är mer kontrollerad än Tommy, men inte desto mindre livsfarlig och lever ett liv helt utan moral och etik. Han verkar inte kunna känna sig riktigt tryggt förrän varenda person i hans närhet är döda, av rädsla för att någon skulle sänka honom. Han väcker både beundran och avsky hos publiken. Den pratglade Tommy är däremot filmens sanna galning. Han är rent oberäknelig, och kan gå ifrån att fälla skämtsamma kommentarer till att utdela rena mordhot inom loppet av några sekunder. Genom filmens gång får vi bevittna ett flertal dåd av övervåld, undertecknade Tommy. Joe Pesci belönades med en Oscar för bästa manliga biroll, ett pris han hade utgått ifrån att han inte skulle ha en chans att vinna. Därför hade han inte heller förberett ett tal, utan gick upp och levererade ett av de kortaste tacktalen någonsin på en Oscargala, med orden: ”It was my privilege, thank you.”
Eftersom den utgår så tydligt ifrån Henry Hills perspektiv, med honom som berättare, så får filmen en mycket förtroendeingivande ton vad gäller verklighetstrogenhet, och står i kontrast till Gudfadern som är mer åt det utbroderade hållet.

Under repetitionerna fick skådespelarna fria tyglar av Martin Scorsese att improvisera. De delar som Scorsese tyckte mest om bearbetades sedan och lades in i manuset. En känd scen mellan Tommy och Henry som brukar refereras som ”What’s so funny about me-scene”, kom till ifrån dessa bearbetade improvisationer.
Liksom Gudfadern väckte den reaktioner eftersom den ansågs bidra med fördomar mot den italiensk-amerikanska befolkningen. Och visst är den inte någon smickrande bild man får utav dem. Regissören, Martin Scorsese, svarade på den kritiken med ett simpelt konstaterande att av den 18-20 miljoner stora italiensk-amerikanska befolkningen, så var uppskattningsvis bara fyra tusen medlemmar i den organiserade brottsligheten. Men den skugga de kastar över dem andra är lång.