The Shining (1980)

Regi: Stanley Kubrick
Manus: Stephen King (Novell), Stanley Kubrick (Screenplay)

En författare vid namn Jack Torrance (Jack Nicholson) anländer till det gigantiska Overlook Hotel för en jobbintervju som fastighetsskötare under den hårda vintern som varje år drabbar hotellet. Under intervjun berättar hotelldirektören uppmanande för Jack om den tidigare fastighetsskötaren som drabbats av ”cabin fever” (känsla av att vara isolerad, instängd och nedstämd) och dödat sin familj och därefter tagit sitt eget liv under den långa vintern då hotellet ligger helt isolerat och igensnöat. Hotellet ligger dessutom byggt på en gammal indiankyrkogård. Detta avskräcker dock inte Jack som tackar ja till jobbet och ser fram emot de kommande fem månaderna i isolation som ska ge honom lugn och ro att skriva. Jack återvänder därefter hem för att hämta sin familj bestående av frun Wendy (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) som han ska spendera vintern tillsammans med på hotellet. Danny har så kallad perception, psykiska förmågor, och innan de reser får han hemska visioner från hotellet. När de väl anländer blir de visade runt bland hotellets enorma lokaler. Danny stöter på kocken Dick (Scatman Crothers) som delar samma förmåga som Danny, vilket han kallar för ”shining”. Danny frågar honom om det finns något att vara rädd för och vad som finns i rum 237. Dick förklarar att vissa saker och händelser lämnar spår efter sig, som inte synliga för vanliga människor, men som han och Danny kan se. Han berättar att hotellet har många minnen som lämnat en ”shine” efter sig, alla inte positiva, och säger bestämt att han ska hålla sig undan från rum 237. Allt eftersom tiden går börjar känslan av isolation bli påtaglig och påfrestande, vilket börjar ha sin verkan på de nyinflyttade.

The Shining är ingen fysiskt våldsam film, den är istället av en mer psykologisk natur . Skräcken i The Shining ligger i väntan, spänningen och känslan av isolation på det gigantiska hotellet. Det finns ofta en överliggande känsla av terror i varje scen vilket gör att man håller sig fokuserad och spänd inför det okända. Det finns heller ingen exakt förklaring till allt som händer i filmen, så var beredd på att inte förstå allt som skett när eftertexterna börjat rulla. Det gör inget, utan lämnar tittaren nyfiken och frågande, med en egen tolkning av filmen. Det finns massvis med teorier om denna film på internet, där man försöka utläsa dolda budskap och symbolik, men det är upp till individen vad man själv i slutänden tror. Trots sin status som en av de mest ikoniska och klassiska skräckfilmerna idag, var The Shining ingen succé vid sin premiär. Det är den enda av Stanley Kubricks filmer sedan mitten av 1950-talet som inte nominerats för varken en Oscar eller Golden Globe. Inspelningen av The Shining var omfattande, den tog lång tid att färdigställa, som till stor del berodde på Stanley Kubricks krav på perfektion. Ofta skrevs nya manus under inspelningens gång vilket gjorde att Jack Nicholson stundtals inte läste det alls, då han visste att det skulle ändras redan dagen efter. Filmen innehöll även under vissa scener så mycket som över 100 omtagningar, varav en när Shelley Duvall får springa i en trappa så många gånger att det motsvarar att springa upp för Empire State Building. Frustrationen som infann sig på inspelningen märks av i filmen och var kanske en metod för att få in skådespelarna i sina roller. Danny Lloyd som spelar Danny var dessutom omedveten om att han spelade in en skräckfilm. Han var under intrycket av att han spelade in en dramafilm, men insåg inte detta förrän sju år efter inspelningen när han var 13 och fick se en version av filmen.

Metropolis (1927)

Regi: Fritz Lang
Manus: Thea von Harbou

Betraktat som urmodern till modern science fiction-långfilm skapar den tyske regissören Fritz Lang ett mästerverk och en tidlös klassiker med Metropolis. Filmen utspelar sig år 2026 i den enorma dystopiska framtidsstaden Metropolis, vars samhälle är uppdelat i två klasser: en arbetarklass som arbetar i skift under stadens gator och en överklass som styr över staden ifrån sina lyxiga skyskrapor. Freder (Gustav Fröhlich), son till stadens grundare och ledare Joh Fredersen (Alfred Abel), lever ett liv i lyx bland skyskrapskomplexen i Metropolis. Men en dag när han befinner sig i ”De eviga trädgårdarna” stöter han på en vacker kvinna vid namn Maria (Brigitte Helm) som tillsammans med en grupp arbetarbarn kommit för att vädja till de rika om att se efter sina bröder och systrar. Freder blir förundrad av kvinnan och bestämmer sig för att följa efter henne. Freder får då se en annan sida av staden och samhället som tidigare varit okänd för honom.

Metropolis är en tidlös historia som är relevant även för dagens samhälle då den berör frågor som ligger oss i tiden. Konsumering, kapitalism och medmänsklighet är några av de saker som skildras. Med sitt banbrytande visuella och tekniska berättande har Metropolis lämnat ett stort avtryck inom sin genre och övrigt filmskapande i modern kultur. Är du ett fan av Sci-fi och filmer med dystopiska framtidsvisioner så borde du se Metropolis. Det är en unik upplevelse och inspirationskälla till filmer såsom Star Wars och Bladerunner. Metropolis är visuellt sett mycket imponerande, stora kulisser och modeller bildar den moderna framtidsstaden och man blir förundrad av hur pass avancerad denna 83 år gamla stumfilm egentligen är.

Metropolis var den dyraste filmen som någonsin producerats under sin tid och kostade 5 miljoner mark, vilket motsvarar cirka 1,6 miljarder kronor om man tar hänsyn till inflationen. Fritz Langs klassiker var även den första film som valdes in i UNESCO:s världsarv. Metropolis skall även ha varit en av Adolf Hitlers favoritfilmer. Filmen innehöll mer än 37 000 statister. Filmen har mellan dess premiär och fram tills idag släppts i flertalet versioner eftersom att delar av filmen varit försvunnen och därefter återupptäckts. Inte förrän i år har man kunnat se filmen i dess kompletta form, såsom den såg ut för 83 år sedan

Planet of the Apes (1968)

Regi: Franklin J. Schaffner
Manus: Michael Wilson, Rod Serling (Screenplay)
Novell: Pierre Boull

De fyra astronauterna Taylor, Landon, Stewart och Dodge ligger i djup dvala när deras rymdskepp kraschlandar i en sjö på en okänd planet år 3978, efter att ha färdats ute i rymden i 2006 år. Vid uppvaknandet finner den övriga besättningen att skeppet är på väg att sjunka samt att Stewart har dött för länge sedan på grund av luftläckage i sin kuvösliknande bädd. De övriga tar sig i land och börjar utforska området för att försöka ta reda på vart de hamnat någonstans. Allt eftersom upptäcker de att planeten är bebodd av primitiva människor som lever i det vilda, oförmögna till tal. Vid den första anblicken av dessa människor blir besättningen mycket förundrad, strax därefter ljuder ett horn och alla människor börjar fly. Ut genom fälten dyker beväpnade gorillor till fots och på hästrygg upp. De tillfångatar och dödar de primitiva människorna. Efter en intensiv kamp för sitt liv bland tumultet blir Taylor (Charlton Heston) tillfångatagen efter att ha blivit skjuten i halsen. Hans kamrat Dodge lyckas dock inte fly utan blir dödad av ett gevärsskott, medan Landon skadas av ett slag i bakhuvudet från apornas vapen och därefter tillfångatas. Vid sitt uppvaknande upptäcker Taylor att han blivit inburad tillsammans med en primitiv kvinna han senare kommer att kalla Nova (Linda Harrison)och att han p.g.a. skottskadan är oförmögen till tal. Han upptäcker även att aporna som styr planeten kan tala, är mycket intelligenta och indelade i ett klassystem. Människor ses som ohyra som antingen dödas eller förslavas till arbete eller som försöksdjur vid vetenskapliga experiment. I sin fångenskap försöker Taylor bevisa att han är en intelligent varelse som inte tolererar denna behandling, men instängd utan att kunna tala är försöken till en början förgäves. Forskaren Zira (Kim Hunter) uppmärksammar dock Taylors försök till kommunikation vilket blir början till vändpunkten i filmen. Därefter börjar kampen för frihet och den slutliga upplösningen.

Planet of the Apes är en intressant och tänkvärd film som kritiskt återspeglar delar av vårt samhälle. Trots med några år på nacken är det en film som än idag är lika tankeväckande såväl som underhållande. Arbetet som lagts ner på att skapa apmaskerna är enastående och de är väldigt verklighetstrogna, något man åstadkommit med över 80 make-up artister. Arbetet man lagt ner för att skapa en trovärdig känsla är även den närvarande. Alla ”apskådespelare” var tvungna att ha på sig maskerna under raster och mellan tagningar. Detta på grund av det tog så lång tid att göra i ordning varje mask. Måltiderna intogs därför i vätskeform genom sugrör. Charlton Heston som spelar rollen som Taylor hade influensa under stor del av inspelningen, istället för att vänta på att han skulle tillfriskna ansåg man att hans tillstånd skulle bidra till rollen som Taylor. Planet of the Apes var även en av de första filmerna som hade en omfattande ”franchise”. Den innefattade bl.a. leksaksfigurer, böcker och serietidningar. Ingrid Bergman blev även tillfrågad rollen som Zira, något som hon senare ångrade att hon tackade nej till. Filmen innehåller även ett citat från Taylor som hamnat på #66 över American Film Institutes "100 years...100 movie quotes" lista med:

"Get your stinking paws off me, you damned dirty ape"

Requiem for a Dream (2000)

Regi: Darren Aronofsky
Manus: Hubert Selby Jr. (Novell), Darren Aronofsky

Requiem for a Dream följer fyra personers framtidshopp och drömmar som sakta men säkert förstörs när de faller offer för sina drogmissbruk. Sara Goldfarb (Ellen Burstyn) är en änka som bor ensam i sin lägenhet och spenderar dagarna genom att titta på TV, drömmandes om att en dag få vara med i sitt favoritprogram. En dag ringer telefonen och Saras dröm uppfylls, hon får möjligheten att vara med i TV. För att se bra ut inför sin TV-premiär och passa i sin gamla röda klänning som hon har på sig på kortet från sin sons examen behöver hon gå ner i vikt och vänder sig därför till en okonventionell pillerdiet. Pillren förändrar hennes beteende, men hon ser chansen om att vara med på TV ger henne en anledning till att leva. Samtidigt försöker sonen Harry (Jared Leto) förverkliga sina drömmar tillsammans med flickvännen Marion (Jennifer Connely). De är båda heroinmissbrukare, men de drömmer om en gemensam framtid. De vill öppna en modebutik där de ska sälja Marions egendesignade kläder, men för att göra detta krävs pengar. Tillsammans med vännen Tyrone (Marlon Wayans), som drömmer om en stolt mor och ett liv borta från gatan, börjar Harry sälja droger för att kunna samla in pengar till sina framtidsplaner.

Requiem for a Dream är ingen film du ser i hopp om att kunna koppla av eller för att uppleva en vacker historia. Detta är en rå och oförlåtande film som inte är rädd för att visa allt, utan att försköna karaktärernas tillvaro. Det är en film om mänskligt förfall som få filmer klarar av, eller ens vågar, porträttera. Den är som ett slag i magen som kommer lämna dig med en illamående känsla av obehag som får dig att rysa. Även om historien och karaktärernas öden är brutala och näst intill ångestframkallande är den filmtekniskt väldigt vacker. Utöver vackert foto har Darren Aronofsky, precis som i sin tidigare film ” Pi” (π), använt sig av så kallade ”hip hop montage” där han använder extremt korta sekvenser som han därefter klipper ihop. När de olika klippen sedan spelas efter varandra skapas ett ”beat”, en slags rytm, därav namnet ”hip hop montage”. Detta är extremt effektfullt såväl för öga som för öra. Utöver denna unika stil använder Aronofsky sig av en ”Snorricam” som fästs på skådespelaren och riktas mot denne. Effekten blir då att när skådespelaren rör på sig så ser det ut som att allt kring denne rör på sig samtidigt som att skådespelaren står helt still. Som tittare upplever man en känsla av obehag som bidrar till att man sugs mer och mer in i filmen. Skådespelarinsatserna är mycket starka, men den som ger mest intryck är Ellen Burstyn, med sin fantastiska skildring av Sara Goldfarbs olyckliga öde. Soundtracket är även det minnesvärt och skapat av Clint Mansell. Har du inte sett filmen har du kanske hört musiken som även den bidrar stort till filmens känsla. Filmen känns helt igenom genuin och är en film alla borde se när man är redo för den omtumlande åktur den erbjuder.

Tillsammans (2000)

Regi:
Lucas Moodysson

Manus:
Lucas Moodysson

Efter att Lucas Moodysson gjort stor succé med Fucking Åmål, väntade filmvärlden spänt på vad han skulle komma att leverera här näst. Var Fucking Åmål bara ett turslag, eller var Moodysson nästa, stora, svenska filmregissör? Med Tillsammans visade Moodysson att han minsann hade potential att skriva ett eget kapitel i den svenska filmhistorien.
Tillsammans utspelar sig 1975, i ett kollektiv med en minst sagt udda uppsättning människor. Vilda glädjescener utspelar sig när vi i inledningen på filmen får veta, genom radion, att general Franco är död. I denna vänsterorienterade miljö mottags det meddelandet med en upprymd glädje, som gränsar till absurd. Storyn i filmen är ganska torftig. Elisabeth (Lisa Lindgren) lämnar sin man Rolf (Mikael Nyqvist) efter att denne har misshandlat henne. Hon tar med sig sina två barn och flyttar in i kollektivet Tillsammans, där hennes bror, den konflikträdde Göran (Gustav Hammarsten), bor. Kollektivet består av väldigt starka personligheter, och det är konflikterna, såväl mellan de boende som inom dem, som är kärnan i filmen. Göran försöker hålla ihop kollektivet, när alla värderingar dras till sin spets. Samtidigt har han problem med sin flickvän, och hennes önskan om ett öppet förhållande. Gång på gång blir han överkörd av henne, och hans utveckling här är underbar att följa – hur allting byggs på inom honom innan det tillslut, oundvikligt, exploderar i ett inferno av undantryckta känslor.
Samtidigt är skildringen av barnen väldigt rörande, hur deras känslor kommer i andra hand hos föräldrarna som är alldeles för upptagna med att experimentera med sin egen frihet. I ett kollektiv där samhörigheten är nyckelordet, sätts individualismen ändå först, gång på gång. I slutändan är ändå budskapet ett varmt sådant. Hur trasig och dysfunktionell en… familj än är så är det tillsammans vi finner sann lycka. Ett vackert citat från filmen lyder: ”Hellre gröt tillsammans än fläskfilé ensam”.
Den yngre tittaren får stifta bekantskap med en svunnen tid, då proggen blomstrade. Det är underbart att höra hur de debatterar i kollektivet, om hur vida Pippi Långstrump är kapitalist (en hel kappsäck full med guldmynt…) eller om det är borgligt att diska.
Moodysson skildrar 70-talets vänsterfolk utan att vare sig ta parti för eller emot dem. Det är en varm och mycket rolig komedi som tål att ses flera gånger om.

The Nightmare Before Christmas (1993)

Regi:
Henry Selick

Manus:
Tim Burton
Michael McDowell
Caroline Thompson

Tim Burton är en av de mest originella regissörerna och producenterna i Hollywood, och det märks i samtliga av hans filmer. The nightmare before Christmas är inget undantag. I denna stop motion-animerade film möts de mest originella idéerna med brillianta sångnummer.
I den magiska staden Halloween Town bor alla Halloweens monster, spöken och varelser. Deras liv uppfattas utifrån som ganska tomt, eftersom hela deras liv, av allt att döma, går ut på att fira Halloween, och under årets resterande dagar, förbereda för halloween. Skeleton Jack, den inofficielle ledaren för Halloween Town, är fruktansvärt uttråkad och rastlös. Han anser sig briljera på vad han gör, vilket är att vara otäck, utan att riktigt försöka. Men så, utav en slump när han är ute och promenerar och sjunger klagosånger över sin misär, hamnar han i en helt ny stad och en helt ny värld. Christmas Town heter den, och där bor tomtenissar och självaste Santa Claus (eller Sandy Claws som Jack tror han heter). Det är här de förbereder julen, och alla de presenter som ska ut till barnen runtom. Jack faller ögonblickligen i förälskelse med denna stad, och den lycka som alla där utstrålar. En lycka han bestämmer sig för att ta över, för i år är det Halloween Towns invånare som ska sprida julen över världen.
Som röstskådespelare hör vi bland annat Chris Sarandon, Catherine O’hara och Ken Page. Jacks sångröst framförs utav av Danny Elfman.
Filmens storhet ligger mycket i de underbara musiknummer som Danny Elfman ligger bakom. Han anser att skapandet av låtarna till The nightmare before Christmas som ett av de lättaste jobben han haft, eftersom han kände att han hade så mycket gemensamt med Jack. När vi först får stifta bekantskap med Halloween Town och dess invånare, så är det genom ett sångnummer som både är trallinbjudande och kusligt.

Tim Burton skrev The Nightmare Before Christmas som en 3-sidors dikt 1980. Disney köpte upp rättigheterna, och diskuterade med Burton om att göra en halvtimmesfilm eller ett special TV-avsnitt. Förhandlingarna kom ingenvart dock, men Tim Burton behöll iden och när han 1990 fick reda på att Disney fortfarande ägde rättigheterna, beslöt han sig för att göra en långfilm av den. Disney gick med på det, men valde att ge ut den genom Touchstone Pictures istället för Walt Disney’s Pictures. De var rädda att filmen skulle vara allt för ond och mörk för den unga publik de i första hand vänder sig till. Och visst, The nightmare before Christmas är inte en riktig barnfilm, utan den är mörk och har en vuxnare humor. Det gör att den passar utmärkt även i äldre åldrar. För den som växt upp med den så är den säkerligen en klassiker som bör ses åtminstone en gång varje år när det lider mot jul.

Le locataire (1976)

Regi:
Roman Polanski

Manus:
Gérard Brach

Roman Polanski

Roland Topor

Trelkovsky (Roman Polanski), en polsk kontorsarbetare i Paris, hyr en lägenhet inne i stan. Men hyresgästen innan Trelkovsky, Simone Choule, ligger i komma i ett sjukhus i Paris efter att hon hoppat ut genom fönstret ifrån sin lägenhet. Men efter att Simone Choule har dött i sin sjukhussäng så får Trelkovsky tillåtselse att flytta in i lägenheten. Han märker snabbt att de andra hyresgästerna är lite ovanliga. Många av dom är gamla och sura. Medans andra bara beter sig märkligt. Det finns heller inte någon toalett i lägenheten utan hyresgästerna delar en toalett i byggnaden. Ifrån ett av sina fönster i sin lägenhet så ser Trelkovsky in igenom fönstret på toaletten och börjar upptäcka ett konstigt beteende bland hyresgästerna. Trelkovsky har många underliga sammanträffanden med de andra hyresgästerna och med folk som kände Simone Choule och snart börjar konstiga saker att hända i hans liv. Det börjar även bli svårt för både Trelkovsky och för tittaren att avgöra vad som är fantasi, mardröm och verklighet.

La locataire (The Tenant) är ett spännande och härligt mystiskt skräckdrama av den kände regissören Roman Polanski. Som faktsikt själv spelar huvudrollen i denna film. Filmen blev aldrig lika känd, eller sedd av lika många personer som Polanskis tidigare succér(rosemary's baby och Chinatown. Men är minst lika bra. La Locataire är inte lika "main-stream" som andra Polanski filmer är och har lite utav en egen genre. En helt klart sevärd film men om man gillar Polanski så är den ett måste.

Team America: World Police (2004)

Regi:
Trey Parker
Matt Stone

Manus:
Trey Parker
Matt Stone
Pam Brady

Trey Parker och Matt Stone är mest kända för sin animerade serie South Park. Det typiska för South Park är att, förutom att imitera och förlöjliga kändisar, bygga upp och driva med typiska klichéer, om det så är komediklichéer eller actionklichéer. Det är kärnan i deras humor, tillsammans med att de aldrig tar parti med någon speciell åsikt – dem kastar skit åt alla håll. Team America bygger på samma grund.
Team America är en amerikansk, terrorbekämpande elitgrupp, som åker jorden runt och räddar människor ifrån de hemska terroristerna. Och visst få dem jobbet gjort, men inte sällan utan att föra med sig en större förstörelse än terroristerna själva skulle kunna åstadkomma, bl.a. förgörs en rejäl bit av Paris i jakten på en terrorist. Skådespelaren Gary blir rekryterad till Team America, eftersom hans skådespelartalang anses värdefull. Tillsammans bekämpar dem terroristerna, och källan till terrorismen – Kim Jong Il…
Parker och Stone kastar, som sagt, skit åt alla håll. Å ena sidan kan filmen ses som kritik mot USA:s anti-terrorpolitik, och den ignorans och brutalitet den genomförs med. Men de förlöjligar också anti-krigsaktivisterna, eller i alla fall Hollywoods liberala kändisaktivister. Med Alec Baldwin i spetsen för bland annat Matt Damon, Sean Penn, Helen Hunt och många fler, kritiserar de hårt Team America – samtidigt som de själva porträtteras som patetiska oduglingar.

Parker och Stone har helt valt bort att använda några amerikanska politiker i filmen. De enda politikerna som gestaltas är den före detta FN vapeninspektören Hans Blix och Nordkoreas diktator Kim Jong Il. Det kan verka lite konstigt, eftersom George W Bush var sittande president under den här tiden, och förargade världen gång på gång med sin cowboy-aktiga idioti. Kanske ansåg Stone och Parker att det var för lätt att göra narr av George W Bush, eftersom han lyckas ganska bra på egen hand att utmåla sig själv som en skrattretande idiot.
Att driva med kändisar är en stor förkärlek hos Stone och Parker. Det är till stor del vad de har gjort sitt namn på. Imitationerna godtas generellt sett väl av USA:s kändiselit. Alec Baldwin tyckte att hans karaktär i filmen var så intressant att han var sugen på att låna ut sin röst till den och George Clooney sade att han skulle ha känt sig förolämpad om han inte blev gestaltad i Team America. Sean Penn tog däremot inte filmen lika bra. I filmen beskriver han vilket underbart och lyckligt land Irak var innan Team America kom dit. Sean Penn visade upp en härligt bristande självdistans när han, i ett brev till Parker och Stone, bjöd med dem på en rundtur i Irak tillsammans med honom. Brevet avslutades med två fyndiga ord i: ”Fuck you”.
Hur Kim Jong Il reagerat på filmen är däremot okänt. Det hade sannerligen varit intressant att få vara en fluga på hans vägg medans han såg filmen. Det påstås dock att Nordkorea bad Tjeckien att censurera filmen.
Detta är inte en film enbart för USA-kritiker. Den är inte heller en film för människor som irriterar sig på de idealistiska fredsaktivisterna. Det här är en film för alla som tycker att världspolitiken, från varje håll och kant, är en stor dynga som det känns befriande skönt att skratta åt.

Scarface (1983)

Regi: Brian De Palma

Manus: Oliver Stone

I Brian De Palmas nyinspelning av Scarface, svarar Al Pacino för ett mäktigt, skrämmande och alldeles ljuvligt raffinerade rollporträtt av den brutala gangstern Antonio Montana. I denna klassiska uppgång & fall saga, får vi se Montana från att han är färsk, kubansk immigrant i ett Miami där brott lönar sig bäst, åtminstone om man är nyavkommen med båten från Kuba. Och brott får vi se, Antonio ”Tony” Montana visar ingen hänsyn när han, sakta och säkert, jobbar sig mot toppen i den undre världen. Vägen dit kantas av droger, brutalt våld och en oändlig makttörst. När filmen väckte våldet starka reaktioner. En av de mest uppmärksammade scenerna är ”The chainsaw scene”, och jag tror det räcker med att nämna den utan att gå in på detaljer för att ni ska få en bild om våldet i den scenen.
Med hårt arbete och hänsynslöshet når Tony Montana till toppen, högst uppe på toppen går han ända tills berget börjar luta nedåt igen. Tony Montana tvingas se på, konstant hög på kokain, hur hela hans värld långsamts tas ifrån honom.
Kokainet har en ganska central position i filmen, och lustig kuriosa är att när Oliver Stone skrev manuset till ”Scarface” befann han sig i Paris och kämpade för att ta sig ur sitt eget kokainmissbruk. Manuset, för övrigt, är ganska omdiskuterat. En del hyllar det som brilliant, medans andra ser det mer som kliché. Och visst är konceptet, en ”Uppgång & fall”- historia, inte allt för originell. Men känslan av kliché stryks över av Al Pacinos karaktärsporträtt. Han visar i filmen att han är en av få skådespelare som kan skrikprata, och fortfarande låta både respektingivande och häftig. Han trippar ständigt på gränsen för vad som skulle definieras som att ”spela över”, och en del av oss menar också att han gör det. Undertecknad anser dock att Al Pacino inte spelar över, utan är bara väldigt grym på att ”skrikprata”, och skildringen av en galning på kokain känns övertygande.

Känslan är att Al Pacino till stor del bär filmen på sina axlar. Hur replikerna skulle låtit ifrån någon annans mun är svårt att tänka sig. Utan Al Pacino hade nog risken varit överväldigande att filmen skulle kännas töntig. Men denna skildring av en amoralisk värld är allt annat än töntig. Till en början fick filmen inte enbart hyllningar, utan många sågade den – en naturlig reaktion på ett gränsöverstridande våld. Men det var inte bara våldet, utan också skildringen av hänsynslöshet, droger och den totala avsaknaden på etik som väckte reaktioner. Under premiär visningen vände sig Martin Scorsese om till Steven Bauer, som spelade Tony Montanas kompanjon och vän Manny Ribera, och sade: "You guys are great – but be prepared, because they're going to hate it in Hollywood ... because it's about them". En intressant tanke som vi dock inte ska spinna vidare på i detta forum.

Stalker (1979)

Regi:
Andrei Tarkovsky

Manus:
Arkadi Strugatsky
Boris Strugatsky

Nära en grå och namnlös stad ligger Zonen. Zonen är en plats med övernaturliga krafter. Den ligger djupt inne på militärt territorium och är skyddad av soldater. Trots hans frus böner om att han inte ska göra det, så ger sig en man ut i den döda natten. Han är en Stalker (Aleksandr Kaidanovsky), en av det få människor som har den mentala förmågan att leda människor till zonen. Inne i zonen så finns det ett rum, och om man stiger in i det rummet så blir ens drömmar förverkligade. Den natten så leder Stalker två stycken män in i zonen. En utbränd författare som har blivit cynisk och börjat ifrågasätta sina verk och en tystlåten vetenskapsman som inte känns helt fokuserad på resan. (Anatoli Solonitsyn & Nikolai Grinko) Men man kan inte bara gå direkt till zonen, resan dit måste vara indirekt och man måste följa reglerna. Men ju närmare zonen de kommer, ju mer verkar reglerna förändras och resenärerna börjar ifrågasätta sitt beslut. Kommer dom att ta sig till zonen?

Stalker är den kända ryska regissören Andrei Tarkovskys mest hyllade film. Den glider på i ett segt och skönt tempo och bjuder på platser och miljöer som man inte trodde existerade. Man kan stanna när som helst i filmen och bara avnjuta hur fantastiskt foto det är hela tiden. Tarkovsky hade även otur när filmen var färdiginspelad och skulle framkallas eftersom ett fel i fotolabbet gjorde så att hela filmen förstördes. Så han hade inget annat alternativ än att helt enkelt filma den från början till slut igen.

Rosemary's baby (1968)

Regi:

Roman Polanski

Manus:

Ira Levin (novel)

Roman Polanski (screenpaly)

Den kallas världens bästa skräck film och det kan den vara. Den briljanta filmatiseringen av Ira Levins kända bok handlar om ett förälskat New York par, Rosemary & Guy Woodhouse (Mia Farrow & John Cassavetes), som försöker att få sitt första barn. Guy är en ung och ambitiös, men tyvärr inte så framgångsrik skådespelare. Precis som alla blivande mödrar så är Rosemary orolig och rädd för vad som kommer hända och vad hon ska förvänta sig. Rosemary och hennes man flyttar in i en ny lägenhet i ett lägenhetshus med ett dåligt rykte. Trots det dåliga ryktet så får dom snart reda på att deras grannar, ett äldre par vid namn Roman & Minnie Castevet (Sidney Blackmer & Ruth Gordon), som är väldigt trevliga och dom börjar spendera mycket tid med dom. Framför allt Guy som har blivit väldigt bra kompis med Roman. Men med tiden så börjar konstiga saker att hända. En tjej som Rosemary träffar i tvättstugan hittas död på trottoaren efter att tagit livet av sig genom att hoppa ifrån ett fönster. Rosemary börjar drömma mardrömmar och höra konstiga ljud och plötsligt verkar hennes man vara avlägsen och kall emot henne. Med tiden så blir äntligen Rosemary gravid men märker snabbt att något verkar vara fel när hon börjar få värker i magen och doktorn hon går till säger att allting är som det ska och att det kommer gå över snart. Rosemary börjar bli paranoid, vad är det som händer omkring henne?

Roman Polanskis hyllade skräckfilm blev en stor tittar succé när den kom och älskas fortfarande. Den blev en stort steg för Polanski som redan var en erkänd regissör, men inte lyckats få in foten i Hollywood ännu. En sak som blev utmärkande för Rosemary's baby var hur bra Polanski hade format filmen efter boken. Mycket av dialogen är identisk och han använde sig även av alla färger som beskrivs i boken i sin film. Bokens författare, Ira Levin, sa att det är den bästa filmatiseringen av en bok som någonsin kommit ut ur Hollywood. Den något bittre regissören William Castle som skulle regisserat Rosemary's baby ifrån början, men förlorade den till Polanski, sa att anledningen till varför filmen gick så korrekt efter boken var för att Polanski inte visste att han fick improvisera.

Pirates of the Caribbean - The curse of the Black Pearl (2003)

Regi:
Gore Verbinski

Manus:
Ted Elliot
Terry Rossio
Stuart Beattie
Jay Wolpert

Få saker väcker så mycket känslor av upphetsning och frihet som pirater. Inom filmen finns det många bra piratfilmer gjorts, men också många dåliga (med Cutthroat Island som en nylig flopp), och ämnet är ganska urvattnat. Även Pirates of the Caribbean förväntades bli en flopp. Men Pirates of the Caribbean lyckas vara nyskapande, i form av sin blandning av pirat-temat med en uppfriskande skopa av övernaturlighet. Will Turner (Orlando Bloom) är en ung smedslärling i den brittiskt styrda hamnstaden Port Royal. Han är i hemlighet förälskad i guvernörsdottern, Elizabeth Swann (Keira Knightley) och efter ett piratgängs bortrövande av Elizabeth tar han upp jakten på henne och det fruktade skeppet Svarta Pärlan. Med sig har han den själviske, omåttligt charmerande och fyndiga piraten Jack Sparrow (Johnny Depp). Sparrow har egna motiv för att hjälpa Will, nämligen att överta Svarta Pärlan. Skeppet han själv var kapten på en gång, innan han blev avsatt av ett myteri lett av den svekfulla kapten Hector Barbossa (Geoffrey Rush), en man så ond att själva helvetet spottade ut honom. Jack Sparrows besatthet av Svarta Pärlan överträffas enbart av hans besatthet av rom. Han är den klassiska, slarviga mannen man aldrig blir klok på. Som inte går att betraktas som varken ond eller god, utan vandrar i gråskalorna. Jakten på Elizabeth och hennes bortrövare visar sig vara svårare än först beräknat, eftersom det över Svarta Pärlans amoraliska besättning vilar en förbannelse, som i strid tjänar som en gåva, men priset för den gåvan är högt. Bara i månskenet avslöjas besättningens sanna natur. Bilden av piraterna är inte romantiserad. Det är en smutsig skildring av hänsynslöshet och bärsärkargång, och det väcks ingen önskan att få tillbringa en tid på Svarta Pärlan tillsammans med dess besättning.

Tillsammans med Orlando Bloom och Keira Knightley, hissar Johnny Depp piratflaggan i topp. Filmen blev en stor succé, och spelade in närmare 653 miljoner dollar. Pirates of the Caribbean lyckades väckte liv i piratintresset hos den allmänna publiken, med hjälp av häftiga aminationer blandat med fyndig humor och en pådrivande spänning. Johnny Depps porträtt av Jack Sparrow är en stor anledning till att filmen går att betrakta som en klassiker inom piratgenren. Hans feminina smågester, speciella gångstil och spjuveraktiga leende gör honom kompromisslöst till publikens ögonsten. Efter denna första del gjordes två uppföljare, dock utan att leva upp till samma standard som denna film. En fjärde del, ”On stranger tides”, är också planerad, efter att Disney lyckats övertala Johnny Depp att än en gång iklä sig piratkostymen. För det jobbet får han en minimilön på 31,5 miljoner dollar, och eventuella bonusar utifrån hur stor succé filmen blir. Det säger en hel del om hur benägna Disney är om att få behålla Depp, och vilken enorm kommersiell effekt hans tolkning av Jack Sparrow anses ha.

Office Space (1999)

Regi: Mike Judge

Manus: Mike Judge

Även om Office Space aldrig blev en försäljningssuccé, så betraktas den som en riktig klassiker inom komedin. Den utspelar sig på IT-företaget Initech under 90-talet. Där jobbar Peter Gibbons (Ron Livingston) som programmerare, en deprimerad, rastlös och, på jobbet, förtryckt man. Han avskyr sitt jobb, och egentligen allting som händer i hans liv. Han misstänker att hans flickvän är otrogen, och på jobbet blir han ständigt omkringkörd utav sin chef, mannen som, enligt Peter, representerar allt som är fel och själslöst, Bill Lumbergh (Gary Cole). Tillsammans med sina två arbetskamrater, de som han faktiskt kan stå ut med, Samir Nagheenanajar (Ajay Naidu) och Michael Bolton (David Herman) försöker han göra det bästa av vardagen, vilket inte är helt enkelt. När de så gör upp en plan för att stjäla pengar ifrån företaget de jobbar för, sätter filmen igång på allvar. Händelsernas nycker gör dock att den plan de gjorde upp visar sig vara svårare än beräknat att falla på plats.

Humorn i Office Space är ganska svart. Peters liv är en enda stor misär, och en av de roligaste delarna i filmen, nämligen hur Peter blir behandlad av Lumbergh, är egentligen ganska tragiskt. Lumbergh är den typ av chef som går runt och kollar vad alla andra gör, redo att peka ut minsta misstag, och han är så upptagen med att göra detta att han aldrig ses utföra något arbete själv. Han går runt på kontoret (en så kallad Cube farm-miljö), beväpnad med en kaffekopp, och fäller på sitt säregna sätt ohyggligt dryga kommentarer. Varje mening börjar med ett ”Yeeeaaah..” ofta följt av ett ”I’m gonna neeeed you… to go ahead and…”.
En annan speciell personlighet på Initech är Milton Waddams (Stephen Root). En mycket sorglig man som ständigt blir överkörd av allt och alla, och mumlar för sig själv, med en röst som vittnar om ett grövre talningsfel, att han en dag ska sätta eld hela den här byggnaden.
Karaktärerna i Office Space påminner mer om seriefigurer än riktiga personer, där de irrar runt i det kubiskt uppbyggda kontoret.

Office Space lyckas fånga de vardagliga, frustrerande scener som utspelar sig, eller har utspelat sig, i de flesta människors liv. Ett jobb man hatar, eller en chef man hatar, är något nästan alla tvingas genomlida, liksom känslan av meningslöshet och rastlöshet. Utifrån det målar Office Space upp både svart och klockren humor.
En underbar scen utspelar sig när Michael och Samir får nog av den ständigt krånglande skrivaren, och bestämmer sig för att med traditionellt ultravåld avrätta den. En mycket klassisk frustration på icke-fungerande teknik, där lusten att ta till våld känns oöverkomligt stark. Nämnvärt är att vi i rollen som Peters flickvän, Joanna, ser en Jennifer Aniston, som (liksom så många andra gånger) kanske inte glänser men utför en helt godkänd insats.

Silence of the Lambs (1991)

Regi: Jonathan Demme

Manus: Ted Tally

Clarice Starling (Jodie Foster) blir beordrad av sin chef att avbryta sin FBI-utbildning för att söka upp den ökände, kannibaliske seriemördaren och psykiatern Hannibal Lecter (Anthony Hopkins). Detta i syfte om att han kan bidra med information som kan hjälpa FBI jakten på den mycket obehaglige mördaren Buffalo Bill (Ted Levine). Buffalo Bill kidnappar, mördar och skinnflår unga kvinnor. Mötena mellan Starling och Hannibal sker i hans underjordiska fängelse, i en mörk miljö där endast en glasskiva skiljer dem emellan. Det visar sig vara väldigt svårt för Starling att få ur någon information ur Dr. Hannibal. Han är mycket slug, och ger henne bara information om han får något i utbyte. Jakten efter Buffalo Bill intensiveras när dottern till en senator kidnappas, och en kamp mot klockan gör filmen mycket gastkramande.

Mötena i Hannibals fängelsecell mellan honom och Starling är kärnan i filmen. Det är en mycket obehaglig stämning som råder där, framkallad av den skumma belysningen och Hopkins repliker som är uttalade med en kalla kårarbildande perfektion. Relationen som skapas mellan dem båda är mycket olustig, Starling tvingas berätta om sin barndom för Hannibal i utbyte mot information om Buffalo Bill.
”När lammen tystnar” var den första och hittills enda skräckfilm som kammat hem Oscar för bästa film. Den vann dessutom Oscar för regi, manus, bästa manliga huvudroll (Anthony Hopkins) och bästa kvinnliga huvudroll (Jodie Foster). Detta understryker påståendet att detta inte bara en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna, utan en av de bästa filmerna någonsin. Skräckfilmsgenren brukar trots allt domineras av dåliga manus, där man sätter sin tillit hos blodiga scener för att väcka skräck. ”När lammen tystnar” är, tillsammans med några fler, en av få skräckfilmer som klarar av att sprida skräck hos publiken utan att vända sig till ett äcklande övervåld. Detta vittnar om ett djup vad gäller såväl manus som skådespelarinsatser.
Karaktären Hannibal Lecter har efter ”När lammen tystnar” återkommit ett flertal andra filmer, dock utan att komma i närheten av den standard som hålls i ”När Lammen tystnar”.

La vita e bella (1997)

Regi: Roberto Benigni

Manus: Roberto Benigni, Vincenzo Cerami

Den första delen av Livet är underbart är en romantisk komedi. Året är 1930, och vi får följa den sprallige och lättsamme italienske juden Guido Orefice (Roberto Benigni), och dennes uppvaktning av sin stora förälskelse, Dora (Nicoletta Braschi). Guido är en man med en stark äventyrlighet och karisma, och detta framförs bra utav Roberto Benigni. Man får känslan av att det är ett barn i en vuxen mans kropp som ställer till upptåg efter upptåg som antagligen skulle definieras som en sinnessjuk mans verk. Det hela är mycket lyckligt och värmande, en typisk romantisk komedi, och Guido får till slut sin Dora, och dem gifter sig och får en son.

Filmens andra hälft är desto mörkare. Andra världskriget gör sig känt i den italienska idyllen, och koncentrationsläger sätts upp. Guido blir tillsammans med sin son, Joshua (Giorgio Cantarini), deporterad till ett koncentrationsläger. Dora är inte judinna, men böner och ber om att ändå få följa med sin familj, en önskan som godkänns.
Nu kunde filmen gått ner totalt i mörker och lidande, vilket man som åskådare förväntar sig att den ska. Men Guido övertygar sin son om att det inte alls är ett läger av lidande, utan ett läger av tävlingar. Man ska samla poäng, och den pojke som först får 1000 poäng vinner en pansarvagn. Tysta pojkar som gömmer sig för vakterna belönas, medans pojkar som gråter efter sin mamma eller klagar på hunger för avdragspoäng. Tittaren får beskåda koncentrationslägret med samma glasögon av naivitet som den lille Joshua. I den mörka tiden av lidande så finner vi, med Guido som idealistisk guide, ljusglimtar av lycka. Man får en stor distans till sina egna bekymmer, och skäms över den benägenhet man besitter att då och då bädda ner sig i självömkan.
La vita e bella fick stort genomslag internationellt. Den vann tre Oscar för bästa utländska film, bästa manliga skådespelare (Roberto Benigni) och bästa filmmusik. I Cannesfestivalen kammade den också hem Grand Prix.
Finansiellt blev den också en succé, och drog in 23 miljoner euro i Italien, och 59 miljoner dollar i USA. Intressant kuriosa är att Roberto Benigni och Nicoletta Braschi är gifta också i verkligheten.

High Fidelity (2000)

Regi: Steven Frears

Manus: John Cusack, Steven Pink, Scott Rosenberg

När Rob Gordener (John Cusack) blir dumpad av sin flickvän Laura (Iben Hjejle) bestämmer han sig för att söka upp sina gamla ex-flickvänner för att få reda på vad han har gjort fel i alla sina relationer. Han utgår från sin top-5 lista över ”the most hurtful breakups”, och börjar leta upp dem – en efter en. Han är en ganska tillbakadragen musikelitist som vet allting om all musik som, enligt honom, är värd att veta något om. Rob driver en skivbutik och har två originella anställda, i form av Dick (Todd Lousio) och Barry (Jack Black). De spenderar dagarna med att göra de top-5 listor över allt det går att göra top-5 listor av inom musik och framförallt dissa sina kunder för deras bristande kunskaper inom musik, eller rentav hatväckande dåliga musiksmak. Lite då och då säljer dem även en skiva eller två.
Just top-5 listorna har en väldigt central del i storyn. När Rob behöver uttrycka någonting så är det alltid genom top-5 listor det görs.
Förutom att söka upp sina gamla flickvänner, försöker Rob också vinna tillbaka Laura, som nu börjat gå ut med en annan. En mycket underhållande scen utspelar sig när Lauras nya pojkvän besöker Robs skivbutik, i hopp om att få Rob att sluta söka upp Laura. De alternativa sluten på det besöket rullas upp i Robs huvud, som alla har gemensamt att Rob antingen visar bestialisk vrede eller mästerlig träffsäkerhet vad gäller ordval – men det hela slutar med att Rob bara stirrar på sin rival när denne triumferande lämnar butiken.

Filmen är baserad på en bok med samma namn, skriven av den fenomenale Nick Hornby. Regissören Stephen Freares lyckas verkligen göra boken rättvisa, och producerar en mycket underhållande film. Nick Hornby var själv väldigt nöjd med filmen, och uttryckte sig så här om John Cusacks porträtt av Rob Gordener: ”At times, it appears to be a film in which John Cusack reads my book”.

Istället för att utspela i London, som boken gör, så utspelar sig filmen i Chicago. Detta eftersom manusförfattarna och John Cusack kände sig mer bekanta i Chicago, och när dem läste boken kunde dem se exakt vart allting utspelade sig, fast i Chicago istället för London. En stor utmaning för filmen var att anpassa musiken efter Rob, Dick och Barrys ”Snobbiga” musiksmak. Dem lyssnade på tvåtusen låtar, och valde ut sjuttio stycken av dem till att, på ett eller annat sätt, förekomma i filmen.

Gudfadern (1972)

Regi: Francis Ford Coppola

Manus: Francis Ford Coppola, Mario Puzo

Gudfadern har många gånger kallats den mest inflytesrika skildringen av maffian genom tiderna. Utifrån familjen Corleone, en av de mäktigaste maffiafamiljerna i New York, får vi en inblick i den brutala, kalla och giriga ”undre världen”. Michael Corleone (Al Pacino) är den yngste sonen till den åldrande maffiabossen Don Vito Corleone (Marlon Brando). Han har tagit avstånd ifrån den värld som han far och resten av hans familj lever i. Ödet vill dock något annat, och av olika händelser så dras Michael, styrd av lojalitet, långsamt in i den värld som han egentligen föraktar. Vi får följa familjen Corleones förändring, vad gäller dess maktbalans såväl i den undre världen som inom familjen. Publiken får stifta bekantskap med familjen Corleone genom ett storslaget bröllop, där Don Vito Corleone gifter bort sin dotter till Carlo Rizzi. Michael är på bröllopet tillsammans med sin fästmö Kay Adams (Diane Keaton), en dam som, milt uttryckt, kommer från en familj med annorlunda traditioner jämfört med Corleone familjen. Liksom för tittaren så är det, lite passande, första gången Kay träffar familjen, och den presentation av familjen hon får berättad för sig av Michael, är skickligt gjord.

Inspelningen kantades till stor del av konflikter mellan filmbolaget Paramount och Francis Ford Coppola. Det var vid flera tillfällen nära att Coppola sparkades. Det var framförallt rekryteringen av Al Pacino och Marlon Brando som filmbolaget ställde sig kritiska till. Al Pacino var vid denna tid relativt okänd, men Coppola ville ha en okänd skådespelare som var italiensk-amerikansk. Med ”Gudfadern” kom också Al Pacinos stora genombrott.
Paramount hade vid den här tiden svåra ekonomiska bekymmer, och behövde en riktigt stor hit. Därför satte de stor press på Coppola, och det fanns en ”backup-regissör”, redo att ta över om Coppola skulle få sparken. Han stod dock fast vid sina beslut, och klarade av att hantera den enorma press han var satt under, och reslutat blev… ganska bra. Vissa kompromisser syns dock i filmen. Paramount ville ha mer våld, för att öka spänningen, och bland annat scenen när Don Corleones dotter, Connie Corleone (Talia Shire), blir misshandlad av sin make är en scen som lades till för att behaga filmbolaget.

Filmen är baserad på Mario Puzos roman ”Gudfadern”, och han var även med och skrev manuset tillsammans med regissören Francis Ford Coppola. Filmen är relativt trogen boken, men går ifrån boken genom att utelämna de kapitel som berättar om Don Vito Corleones förflutna, från tiden på Sicilien till hans väg som maffiaboss i New York. Denna del kom att behandlas i uppföljaren till ”Gudfadern”.
Den har ofta kallats den bästa filmen genom tiderna, och vann Oscar för bästa film och manus. Dessutom vann Marlon Brando Oscar för bästa manliga huvudroll. Ett pris han vägrade ta emot.

Gudfadern II (1974)

Regi: Francis Ford Coppola

Manus: Francis Ford Coppola, Mario Puzo

Gudfadern del II är en betydligt mer mörk historia än den första delen. Michael Corleone har etablerat sig på toppen inom maffian. Han har kvar sina ambitioner om att göra Corleone familjen till en laglig familj, men den förändringen lyser med sin frånvaro. Michaels utveckling, eller snarare av makten korrumperande, från första filmen fortsätter här, och tyngden av hans synder är enorm och växande. Det är en mycket sorglig film, och i jämförelse med första delen ett mycket mer tydligt ställningstagande gentemot maffian. Det är inte någon glorifiering som förekommer, utan en skildring av den korrumperande effekt makten medför. Liksom i första filmen så inleds den andra delen med en familjefest, denna gång i form av konfirmationen av Michaels och Kays son Anthony. Michael tillgodoser familjen Corleones intressen i framförallt Las Vegas och på Kuba. Hans kontakter blir allt mäktigare, liksom hans fiender.
Parallellt med fortsättningen från första filmen, med Michael som Corleones överhuvud, får vi också en tillbakablick på Michaels far, Vito Corleone (Robert De Niro), och hans liv. Denna del var med i Mario Puzos roman Gudfadern, men utelämnades i första delen. Vito tvingas fly från Sicilien, efter att hans familj blivit mördad i en vendetta. Han tar sig till USA och jobba sin expedit i en butik. Han får där inblick i vilken makt den lokale gangsterbossen har, och börjar själv att en vandring mot denna makt. Med den följer respekt och förmögenhet, allt i takt med hans makt växer.
Genom de två historierna får vi se likheterna mellan Michael och Vito, men också skillnaderna. Michael är en mörkare och än mer hänsynslös version av sin fader. När man jämför det han har blivit med vad han var är det inte utan man blir sorgsen till sinnet.
Återigen bjuds vi på flera bekantskaper med häftiga karaktärer, och får bevittna mästerliga porträtt, framförallt av Robert De Niro och hans tolkning av en ung Vito Corleone. Än en gång är manuset skrivet av Mario Puzo, tillsammans med Francis Ford Coppola.

Hur vida den andra delen är bättre än den första eller vice versa, är diskutabelt. Vissa föredrar det djup och storslagenhet som den andra delen bjuder på i form av moraliska förfall. Den är dessutom mer avancerad i form av den komplexa uppbyggnaden med hoppandet mellan Michael och den unge Vitos tidslinjer. Andra föredrar den första delen, kanske för att den är en lättare film att ta till sig eller för att det är regel att uppföljaren aldrig är lika bra som sin föregångare. Gudfadern del II är minst sagt ett uppfriskande undantag på den punkten.
Den vann sex Oscar för bästa film, regi, manus, manlig biroll (Robert De Niro), scenografi och musik. Det är enda gången priset för bästa film har gått till en uppföljare.

Goodfellas (1990)

Regi: Martin Scorsese

Manus: Martin Scorsese, Nicholas Pileggi

Om du inte tycker om maffiafilmer fullspäckade med brutalt, och ofta oprovocerat, våld, hänsynslöshet, knarkaffärer och mycket ovårdat språk så är Goodfellas inte en film för dig. Om det däremot är exakt vad du behöver en dos av lite då och då ska du inte tveka om att se den här filmen så fort som möjligt.
Utifrån på Nicholas Pileggis verklighetsbaserade bok Wiseguy, skildrar Goodfellas den italiensk-amerikanska maffian. Tillsammans med Gudfadern är den en av de absoluta klassikerna inom maffiafilmer. I huvudrollen är Henry Hill (Ray Liotta), och hans berättelse om sitt liv inom maffian. Filmen utspelar sig under en trettio års period, från när Henry Hill är en tonåring med en glorifierad bild av maffian: ”As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster”, tills hans slutgiltiga uppbrott ifrån maffian. När han växer upp springer han ärenden åt maffian, men medans tiden går blir hans uppdrag allt större, liksom faran och belöningen, och övergår till rån och knarkaffärer. Henry Hills närmaste vänner är, den kalle och paranoida Jimmy (Robert De Niro) och den livsfarliga, psykopatiske Tommy (Joe Pesci). Tillsammans lever de ett liv fyllt av broderskap, spänningen och synder.

Både Joe Pesci och Robert De Niro svarar för två oförglömliga porträtt. Jimmy är mer kontrollerad än Tommy, men inte desto mindre livsfarlig och lever ett liv helt utan moral och etik. Han verkar inte kunna känna sig riktigt tryggt förrän varenda person i hans närhet är döda, av rädsla för att någon skulle sänka honom. Han väcker både beundran och avsky hos publiken. Den pratglade Tommy är däremot filmens sanna galning. Han är rent oberäknelig, och kan gå ifrån att fälla skämtsamma kommentarer till att utdela rena mordhot inom loppet av några sekunder. Genom filmens gång får vi bevittna ett flertal dåd av övervåld, undertecknade Tommy. Joe Pesci belönades med en Oscar för bästa manliga biroll, ett pris han hade utgått ifrån att han inte skulle ha en chans att vinna. Därför hade han inte heller förberett ett tal, utan gick upp och levererade ett av de kortaste tacktalen någonsin på en Oscargala, med orden: ”It was my privilege, thank you.”
Eftersom den utgår så tydligt ifrån Henry Hills perspektiv, med honom som berättare, så får filmen en mycket förtroendeingivande ton vad gäller verklighetstrogenhet, och står i kontrast till Gudfadern som är mer åt det utbroderade hållet.

Under repetitionerna fick skådespelarna fria tyglar av Martin Scorsese att improvisera. De delar som Scorsese tyckte mest om bearbetades sedan och lades in i manuset. En känd scen mellan Tommy och Henry som brukar refereras som ”What’s so funny about me-scene”, kom till ifrån dessa bearbetade improvisationer.
Liksom Gudfadern väckte den reaktioner eftersom den ansågs bidra med fördomar mot den italiensk-amerikanska befolkningen. Och visst är den inte någon smickrande bild man får utav dem. Regissören, Martin Scorsese, svarade på den kritiken med ett simpelt konstaterande att av den 18-20 miljoner stora italiensk-amerikanska befolkningen, så var uppskattningsvis bara fyra tusen medlemmar i den organiserade brottsligheten. Men den skugga de kastar över dem andra är lång.

Gladiator (2000)

Regi: Ridley Scott

Manus: David Franzoni, John Logan, William Nicholson

Få filmer har en lika storslagen inledningsscen som Gladiator. Djupt inne i de germanska skogarna tar den skildring av antika Rom sin början. De romerska legionärerna, ledda av general Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe), attackerar en hord av barbarer. Året är 180 e.Kr. och det Romerska riket står på sin topp. Slaget är episkt, blodigt och rakt igenom underbart välfilmat. Vi får se den romerska, civiliserade krigsmakten, med sin taktiska genialitet och ingenjörsskicklighet, gå en kamp mot en ursinnig fiende, som lever upp till den typiska bilden av en barbar. När solen går ner har general Maximus vunnit ännu en triumfartad seger åt det romerska riket och sin åldrande kejsare, tillika beskyddare, Marcus Aurelius (Richard Harris). När kejsaren dör, efterträds han av sin son, Commodus (Joaquin Phoenix), som besitter både äregirighet och en stark avundsjuka gentemot Maximus. Han tvingar honom till exil och låter avrätta hans familj. Efter att Maximus blivit omhändertagen av slavhandlare, tränas han till att bli gladiator. Han skapar sig snabbt ett namn, och snart står han i Rom, på Colosseums grus, och kämpar inför de blodstörstande invånarna och den svekfulle kejsaren Commodus. Maximus har ingenting kvar, förutom sitt svärd och sin hämndlystenhet.
Filmens trogenhet till historien är ganska omdebatterad, och den ska självklart inte ses som en verklighetstrogen skildring av den antik-romerska epoken. De tog hjälp av historiker för att få lärdom om tiden då filmen utspelar sig, men dessa historiker ställde sig mycket skeptiska till de förändringar som gjordes, och hoppade antingen av eller bad om att inte bli omnämnda i filmens eftertexter, av rädsla för att få titeln ”Historikern bakom Gladiator”. En kanske inte allt för bra merit att ha i sitt CV som seriös historiker.
Gladiator är ändå en av de mest storslagna och sevärda skildringarna av antiken som producerats av Hollywood. Filmatisering är extremt häftig, med det återuppbyggda antika Rom i sin fulla prakt. Våldscenerna är blodiga och den spänning dem har en stark pådrivande effekt. I slutändan är det på gladiatorarenornas grus som utgör kärnan i filmen, med sin adrenalinpumpande brutalitet. Filmen blir dock inte ytlig, utan tar med den känslosamma sidan och skildrar på ett gripande sätt en man som har förlorat allt, sin familj och sin identitet.

Vi bjuds på fina skådespelarinsatser, framförallt ifrån Russell Crowe, som vann en Oscar för bästa manliga huvudroll, och Joaquin Phoenix. Russell Crowe, som inför inspelningen av Gladiator byggde upp en rejäl massa muskler och bantade bort 15 kg, kan inte anses som annat än en sexsymbol utöver det vanliga, i denna film. Av såväl den mest självförnekande kvinnan som homofobiske mannen.

The Exorcist (1973)

Regi: William Friedkin

Manus: William Peter Blatty

Exorcisten är en mycket skrämmande berättelse om en flicka som blir besatt av en demon. Det var den första skräckfilm som blev en riktig biosuccé, och har påverkat andra filmer i genren mycket, bland annat med ”Det onda barnet”.
Den är baserad på en novell av William Peter Blatty, från 1971. Han hade läst ett fall om en 13-årig pojke som påstod sig vara besatt av en demon, och utifrån det inspirerades han att göra sin egen version med passande utbroderingar. Novellen ledde i sin tur att Blatty fick skriva manus till filmen. När den utkom på bio väckte den starka reaktioner och diskussioner. Vad är egentligen okej att visa på film var en av frågorna som debatterades, och det surrades om att folk spydde eller till och med blev tillfälligt psykotiska av att se filmen.

Regan MacNeil (Linda Blair) är en förtjusande dotter i de tidiga tonåren, till den berömda skådespelerskan Chris MacNeil (Ellen Burstyn). Efter underliga händelser så börjar Regan långsamt förändras, bland annat förutspår hon att människor i hennes moders bekantskapskrets ska dö. Chris blir bekymrad och söker hjälp på sjukhuset. Där tar förändringen än häftigare svängningar, och utbrott välfyllda med kreativa svordomar, gör såväl läkarna som Chris bekymrade. Slutligen meddelar sjukhuset Chris att de inte kan göra något och råder henne att istället söka hjälp hos kyrkan. Damien Karras (Jason Miller), en präst med tvivel på sin egen tro, är mannen hon vänder sig till, och lyckas till slut övertala honom att hjälpa hennes dotter. Med hjälp av den erfarne exorcisten fader Mervin (Max von Sydow) börjar de exorcismen för att driva ut den demon som besitter flickan.

Filmen har inspirerat många andra skräckfilmer, och även om den sega prologen känns utdaterad så är det övernaturliga med situationen av en besatt flicka tidslös. Det religiösa i filmen väcker starkt obehag, och den uråldriga ondska som strömmar ifrån en flicka som nyss var en riktig solstråle är väldigt skrämmande. Det är en klassisk kamp, mellan gott och ont, men det som skapar förvirring och rädsla hos publiken, är att ondskan kommer från barnet. Idag känns inte detta riktigt lika originellt som när filmen kom, eftersom det sedan dess har använts flitigt inom skräckgenren. Ett flertal scener lyckas, på ett kreativt sätt, väcka ett väldigt starkt obehag hos publiken, och i vissa stunder är man till och med beredd på att begrunda om det trots allt inte är sant att folk blev tillfälligt psykotiska av att se denna film.

Equilibrium (2002)

Regi: Kurt Wimmer

Manus: Lucas Foster
Jan De Bont

Denna kusliga framtidsversion utspelar sig efter att ett tredje världskrig har brutit ut. Kriget förde med sig katastrofala konsekvenser, och de som överlevde insåg att mänskligheten aldrig skulle kunna överleva ett nytt krig. Därför arbetade världens ledare fram en plan för att förhindra att någon konflikt att någonsin bryta ut igen. Man ansåg att källan till konflikterna var människornas känslor, så som hat och avund. Genom massmedicinering beslöt man sig för att helt enkelt stänga av människans känsloliv, såväl de positiva som negativa aspekterna av det. Reslutat blev en värld där inga konflikter rasade, men också en värld där människorna framstår som tomma skal.
Känslor är förbjudna, liksom alla föremål som talar till känslorna – så som konst, musik etc. För att se till att detta efterföljs, har man grundat en ny polis, så kallade Clerics, som har specialtränats inom stridskonst och nått näst intill övermänskliga färdigheter. Dessa Clerics spårar upp och förintar alla ”känslobrottslingar”, effektivt och hänsynslöst. En av de högst rankade Clericsena, John Preston (Christian Bale), börjar, efter att ha hoppat över sin dos av den känslobedövande drogen, att återfå sitt känsloliv. Han upptäcker allt vackert som finns runtom kring honom, så som tavlor, musik och regnbågar, men också tvivel för vad gäller hans egen moral. Sakta börjar han byta sida i den enda konflikten som finns kvar i världen, den mellan människor med känslor och dem utan.

Equilibrium fick förhållandevis sval kritik, och floppade ganska rejält. Budgeten låg på 20 miljoner dollar, och de lyckades bara kamma in 5 miljoner dollar över hela världen. Men den har på senare år hyllats och ses som en kultfilm hos många. På IMDB har den en väldigt bra ranking på 7,8.

Våldsscenerna är helt fantastiska. Clericsen använder en speciell stridsteknik som kallas Gun Kata. Man kan beskriva den som en blandning av kung fu och eldvapen. Den inledande scenen ger ett smakprov på denna typ av våld som är så häftig att den gränsar till den vackraste konst.
En svår utmaning för filmen är just det faktum att de flesta inte får känna känslor. En film där karaktärerna inte utstrålar några känslor alls, där de onda inte utstrålar hat t.ex., känns verkligen lite tomt och ytligt. Och visst, Equilibrium är inte någon djup film, men den har ändå en bra poäng och en vision om framtiden, vilket är mer än man kan säga om många liknande filmer.

The Graduate (1967)

Regi: Mike Nichols

Manus: Calder Willingham
Buck Henry

När Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) återvänder till sitt barndomshem efter sin universitetsexamen med sanslöst mycket fritid och en växande ovilja att ta tag i sitt liv. Efter några möten med en vän till hans föräldrar, Mrs Robinson (Anne Bancroft) – fast besluten att förföra den unge Benjamin – utvecklas en affär mellan dem. Affären blir än mer komplicerad när Benjamin förälskar sig i Mrs Robinsons oskyldiga, duktiga dotter, Elaine (Katharine Ross). Detta triangeldrama, med moder och dotter i rollerna, var väldigt vågat när filmen kom, på gränsen till skandalöst. Den dimma av mytomspunnenhet som omger karaktären Mrs Robinson förstärks av att filmen lanserades tillsammans med den nyinspelade låten Mrs Robinson, med Simon and Garfunkel. All övrig musik är också Simon and Garfunkel låtar, vilket underströk att det var till den unga generationen filmen riktade sig till. Mike Nichols var vid den här tiden besatt av Simon and Garfunkel, och ville ha (förutom några av deras gamla låtar, som ”The sound of silence”) ha några helt nya låtar. Dessvärre turnerade Simon and Garfunkel så mycket att det inte fanns tid att skriva nytt material. Det enda de hade var en låt som gick under projekttiteln ”Mrs Roosevelt”. Efter att ha fått höra låten, sade Nichols till Paul Simon att han från och med nu sjöng om ”Mrs Robinson”. Det fanns självklart också en kommersiell tanke bakom det här. Genom att släppa filmen med bara låtar från den populära popduon så underströks det ytterligare att det var den yngre generationen man riktade sig till. Konceptet har därefter använts av ett oändligt antal Hollywoodfilmer.

Dustin Hoffman spelar sin karaktär briljant, de känslor han lyckas förmedla med sitt tafatta sätt utan att säga ett ord, eller knappt röra en min heller för den delen, är mycket imponerande. Anne Bancroft, som Mrs Robinson, svarar även hon för mycket bra porträtt av en alkoholiserad hemmafru med en aura av kyla runt sig.
Filmen är än idag omdiskuterad, och det är framförallt slutet som väcker många tankar, ett slut som, beroende på tolkning, står i stark kontrast till dagens typiska romantiska slut.

Dirty Harry (1971)

Regi: Don Siegel

Manus: Harry Julian Fink
Rita M. Fink
Dean Riesner

I San Fransiscos berg och dalbane-liknande miljö utspelas en av de mest ytliga, citatproducerande och häftigaste polisfilmerna – Dirty Harry. Clint Eastwood spelar den hårdföre polisen Harry Callahan, som publiken lär känna som en citatmaskin från första till sista stund. Filmen är i grunden en katt- och råtta lek mellan Callahan och den psykopatiske mördaren Scorpio (Andy Robinson). Scorpio, på jakt efter en lösensumma från myndigheterna, dödar oskyldiga människor i San Fransisco, och jagas för detta av Harry Callahan. Deras två karaktärer är väldigt överdrivna. Det är inga komplicerade män, den ena är stenhård och iskall, och den andre är rent psykopatisk, för att inte säga genom ond, såväl på ytan som på djupet. Det finns inget mer att förstå med dem, vilket kan bli tråkigt och lite oengagerande. Men storheten med filmen är just enkelheten i de två huvudfigurerna, det är lättförståligt och man kan istället lägga fokus på annat i filmen, som t.ex. den mycket skickliga skildringen av San Fransiscos toppar, i form av skyskrapor, och dess gränder och tunnlar på marknivå. Vissa irriteras av ytligheten i det, andra tycker om den.

Det finns många minnesvärda scener och citat i filmen. Bland annat när Callahan, inför sin chef, förklarar hur han kunde veta säkert att en man han sköt hade ”intentioner om att våldta” med orden: ” When a naked man is chasing a woman through an alley with a butcher's knife and a hard-on, I figure he isn't out collecting for the Red Cross”. Genom hela filmen spottar Clint Eastwood ur sig liknande citat, och han höjs sakta upp till skyarna i publikens tankar på grund av sin kyla, hårdhet och oöverträffliga talförighet. För även om miljöerna är häftiga, våldsscenerna kittlande, manuset välskrivet och alla skådespelare gör en godkänd insats så är Clint Eastwood anledningen att man, än idag, kan sätta sig ner och se den här filmen, och gripas av hur fruktansvärt häftig den är.

Repulsion (1965)

Regi:
Roman Polanski

Manus:
Roman Polanski

Gérard Brach

Carol Ledoux (Catherine Deneuve) är en ung, blyg, oerfaren och sexuellt hämmad kvinna. Men trots sitt försiktiga yttre så har hon många och väldigt vilda fantasier. Hon lever ett ganska enkelt och skyddat liv. Hon jobbar i en skönhetssalong nära sitt hem och bor med sin syster i en liten lägenhet. Hennes syster, Helen (yvonne Furneaux) är till skillnad ifrån Carol väldigt utåtgående och pratig. Men en dag så bryts den skyddade och rutinmässiga tillvaron som Carol är van vid när henne syster berättar att hon ska åka bort några dagar med sin kille. Detta är en katastrof för Carol som inte är i ett särskillt bra psykologiskt tillstånd. Så när hon blir lämnad ensam i lägenheten så kan hon inte längre kontrollera sina fantasier och hon börjar att hallucinera. Snart kan inte Carol skilja på vad som är verklighet och fantasi och henne vardag blir istället mardrömmar om våldtäkter och mord. Hur ska hon stoppa denna onda cirkel och vad gör hon i verkligheten när hon tror att något är en fantasi.

Polanski var redan ett stort namn när han gjorde Repulsion, men det hindrade inte hetsig censurdebatt världen över. När man vissade den på bio i England så var det första gången som ljudet av en kvinnas orgasm hördes på en biosalong. Repulsion blev även genombrottet för skådespelerskan Catherine Deneuve. Repulsion är första filmen i Roman Polanskis triologi om lägenhetsskräck. Dom andra två är Rosemary's baby och La Locataire.

Pi (π) (1998)

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Darren Aronofsky,

Sean Gullette &

Eric Watson.

Pi ifrån 1998 är den fantastiske regissören Darren Aronofskys första långfilm. Innan hade Aronofsky gjort tre stycken ganska framgångsrika och populära kortfilmer. I Pi, på manhattan, bakom 6 lås möter vi den paranoide och lätt psykotiske matematikern Maximillian Cohen. Maximillian är ett tekniskt och matematiskt geni. Men det är tyvärr nästan det ända han är bra på. När Maximillian var barn så stirrade han in i solen för länge och lider nu av svår huvudvärk. Han klarar även inte av någon social kontakt med människor, förutom med en åldrande professor vid namn Sol Robeson (Mark Margolis). Maximillian är besatt av att hitta mönster i nummer och att bryta ner koder. Maximillian lever sitt liv efter följande tre påståenden 1, Mattematik är naturens språk. 2, allting omkring oss kan representeras och förstås med siffror. 3, Om du betraktar siffrorna i vilket system som helst så kommer du upptäcka mönster. Alltså finns det mönster överallt i naturen. Med dessa principer i bakhuvudet bestämmer sig Maximillian för att hitta ett sätt att förutspå aktiers beteende. Men denna kunskap kan gynna väldigt många människor. Vilket betyder att han kan hamna i väldig fara.

Pi är en riktigt bra film. Man märkte redan då vilken bra regissör Darren Aronosky skulle komma att bli. Sen lade han ribban väldigt högt för sig själv när hans andra långfilm var den oförglömlige Requiem for a dream. Pi var en bra start på en ännu bättre karriär för Darren Aronofsky. Framför allt efter han gjorde den så billigt (60.000$) och sedan sålde den till Artisan för 1.000.000$. En sak som kännetecknar Aronofskys filmer är musiken som är lite techno aktig med lite hip-hop känsla. Det är också alltid samma kille som gör och har gjort (hittils) musiken till Aronofskys alla lång filmer ( pi, requiem for a dream, the fountain och the wrestler) han heter Clint Mansell och gör faktiskt en så kallad "cameo" i Pi som fotografen i tunnelbanan.