Regi: Darren Aronofsky
Manus: Hubert Selby Jr. (Novell), Darren Aronofsky
Requiem for a Dream följer fyra personers framtidshopp och drömmar som sakta men säkert förstörs när de faller offer för sina drogmissbruk. Sara Goldfarb (Ellen Burstyn) är en änka som bor ensam i sin lägenhet och spenderar dagarna genom att titta på TV, drömmandes om att en dag få vara med i sitt favoritprogram. En dag ringer telefonen och Saras dröm uppfylls, hon får möjligheten att vara med i TV. För att se bra ut inför sin TV-premiär och passa i sin gamla röda klänning som hon har på sig på kortet från sin sons examen behöver hon gå ner i vikt och vänder sig därför till en okonventionell pillerdiet. Pillren förändrar hennes beteende, men hon ser chansen om att vara med på TV ger henne en anledning till att leva. Samtidigt försöker sonen Harry (Jared Leto) förverkliga sina drömmar tillsammans med flickvännen Marion (Jennifer Connely). De är båda heroinmissbrukare, men de drömmer om en gemensam framtid. De vill öppna en modebutik där de ska sälja Marions egendesignade kläder, men för att göra detta krävs pengar. Tillsammans med vännen Tyrone (Marlon Wayans), som drömmer om en stolt mor och ett liv borta från gatan, börjar Harry sälja droger för att kunna samla in pengar till sina framtidsplaner.
Requiem for a Dream är ingen film du ser i hopp om att kunna koppla av eller för att uppleva en vacker historia. Detta är en rå och oförlåtande film som inte är rädd för att visa allt, utan att försköna karaktärernas tillvaro. Det är en film om mänskligt förfall som få filmer klarar av, eller ens vågar, porträttera. Den är som ett slag i magen som kommer lämna dig med en illamående känsla av obehag som får dig att rysa. Även om historien och karaktärernas öden är brutala och näst intill ångestframkallande är den filmtekniskt väldigt vacker. Utöver vackert foto har Darren Aronofsky, precis som i sin tidigare film ” Pi” (π), använt sig av så kallade ”hip hop montage” där han använder extremt korta sekvenser som han därefter klipper ihop. När de olika klippen sedan spelas efter varandra skapas ett ”beat”, en slags rytm, därav namnet ”hip hop montage”. Detta är extremt effektfullt såväl för öga som för öra. Utöver denna unika stil använder Aronofsky sig av en ”Snorricam” som fästs på skådespelaren och riktas mot denne. Effekten blir då att när skådespelaren rör på sig så ser det ut som att allt kring denne rör på sig samtidigt som att skådespelaren står helt still. Som tittare upplever man en känsla av obehag som bidrar till att man sugs mer och mer in i filmen. Skådespelarinsatserna är mycket starka, men den som ger mest intryck är Ellen Burstyn, med sin fantastiska skildring av Sara Goldfarbs olyckliga öde. Soundtracket är även det minnesvärt och skapat av Clint Mansell. Har du inte sett filmen har du kanske hört musiken som även den bidrar stort till filmens känsla. Filmen känns helt igenom genuin och är en film alla borde se när man är redo för den omtumlande åktur den erbjuder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar