Regi: David Lynch
Manus: David Lynch
Jeffrey Beaumont (Kyle MacLachlan) återvänder till sin lilla hemstad för att besöka sin pappa som ligger på intensiven i det lokala sjukhuset. Hans hemstad är den perfekta småstadsidyllen med barn som leker och stora gröna gräsmattor framför alla husen. Det är en sådan stad där alla känner alla. Men när Jeffrey är ute och går så stöter han på ett avskuret öra som ligger i ett fält. Han lämnar över det till polisen som inte har så mycket att basera en utredring på och dessutom arbetar i ett relativt segt tempo. Så Jeffrey bestämmer sig för att göra en egen liten utredning kring mysteriet av det avskurna örat. Med hjälp av polischefens dotter, Sandy (Laura Dern) ger de sig ut på detektivarbete. Men de snubblar på något som de aldrig skulle kunna föreställa sig i den perfekta lilla småstaden, Lumberton. Dom upptäcker en mörk skrämmande sida som ligger begravd precis under husen som dom växt upp i. En makaber plats som saknar all moral och innehåller udda och skrämmande typer. Att detta är något som man inte vill ha med något att göra är uppenbart, men Jeffrey bygger sakta men säkert upp en besatthet av att utforska och en besatthet av en kvinna, Dorothy Vallens (isabella Rossellini). Men har han gått för långt, och kommer han att komma helskinnad tillbaka?
Blue Velvet är David Lynch när han är som bäst. Han utforskar det makbra och vidriga hos människor samtidigt som han håller igång filmens spänning och fortsätter att överaska. För om det är något som är känt med Lynch så är det hans förtjusning med dolda mörka sidor och bisara människor och det finns det gott om i den här filmen. Han har ju även sin förtjusning för amerikanska småstäder (twin peaks som exempel) och när man sätter ihop dom två sakerna som David Lynch gillar mest och är bäst på så har man ett receptet till ett mästerverk. Troligen en av filmhistoriens mest "bad-ass" repliker utropas av Frank Booth (Dennis Hopper) i Blue Velvet, den lyder: "I'll fuck anything that moves!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar