Tillsammans (2000)

Regi:
Lucas Moodysson

Manus:
Lucas Moodysson

Efter att Lucas Moodysson gjort stor succé med Fucking Åmål, väntade filmvärlden spänt på vad han skulle komma att leverera här näst. Var Fucking Åmål bara ett turslag, eller var Moodysson nästa, stora, svenska filmregissör? Med Tillsammans visade Moodysson att han minsann hade potential att skriva ett eget kapitel i den svenska filmhistorien.
Tillsammans utspelar sig 1975, i ett kollektiv med en minst sagt udda uppsättning människor. Vilda glädjescener utspelar sig när vi i inledningen på filmen får veta, genom radion, att general Franco är död. I denna vänsterorienterade miljö mottags det meddelandet med en upprymd glädje, som gränsar till absurd. Storyn i filmen är ganska torftig. Elisabeth (Lisa Lindgren) lämnar sin man Rolf (Mikael Nyqvist) efter att denne har misshandlat henne. Hon tar med sig sina två barn och flyttar in i kollektivet Tillsammans, där hennes bror, den konflikträdde Göran (Gustav Hammarsten), bor. Kollektivet består av väldigt starka personligheter, och det är konflikterna, såväl mellan de boende som inom dem, som är kärnan i filmen. Göran försöker hålla ihop kollektivet, när alla värderingar dras till sin spets. Samtidigt har han problem med sin flickvän, och hennes önskan om ett öppet förhållande. Gång på gång blir han överkörd av henne, och hans utveckling här är underbar att följa – hur allting byggs på inom honom innan det tillslut, oundvikligt, exploderar i ett inferno av undantryckta känslor.
Samtidigt är skildringen av barnen väldigt rörande, hur deras känslor kommer i andra hand hos föräldrarna som är alldeles för upptagna med att experimentera med sin egen frihet. I ett kollektiv där samhörigheten är nyckelordet, sätts individualismen ändå först, gång på gång. I slutändan är ändå budskapet ett varmt sådant. Hur trasig och dysfunktionell en… familj än är så är det tillsammans vi finner sann lycka. Ett vackert citat från filmen lyder: ”Hellre gröt tillsammans än fläskfilé ensam”.
Den yngre tittaren får stifta bekantskap med en svunnen tid, då proggen blomstrade. Det är underbart att höra hur de debatterar i kollektivet, om hur vida Pippi Långstrump är kapitalist (en hel kappsäck full med guldmynt…) eller om det är borgligt att diska.
Moodysson skildrar 70-talets vänsterfolk utan att vare sig ta parti för eller emot dem. Det är en varm och mycket rolig komedi som tål att ses flera gånger om.